Som eld och is är de, som salt och sött, som vått och torrt.

Som sextokig konstnär och from nunna.

När Elsie Johansson debuterar som dramatiker vid 80 års ålder är det med ett kammarspel om två barndomsvänner som återses efter många år. Det brukar heta att man växer isär, men i det här fallet har de inte bara vuxit isär, de har rusat åt varsitt håll med Bolt-fart.

Barbro är den utlevande konstnären, med en röd hårman och en garderob som inte för tankarna till ordet ”smakfull”. Mary är nunna, klädd i vitgrått och liksom också draperad i en religiös distans, som om intet världsligt längre angår henne. När hon först anländer till Barbros hem – ett avkristnat bönhus – markerar regissören Sunil Munshi distansen mellan deras vuxna jag genom att placera dem på varsin ände av scenen, och replikerna följs som i en tennismatch.

Skabrös, kallar Mary barndomsvännen för när hon försöker chocka nunnan med alla sina älskare, och Elsie Johansson har inte arbetat med den minsta penseln när hon målat Barbros vulgaritet. Jag vet inte vad jag hade väntat mig att hitta i Elsie Johanssons dramatikerdebut – en porrfilmsstor penis på en skulptur fanns inte på listan. Mary ber för hennes själ, och där stampar ”Hjärterhus” länge, i dessa övertydliga motsatser som etableras gång efter gång tills korna kommer hem.

Men deras roller har inte varit sådana alltid. Direktörsdottern Mary har haft ett hårt skal som ung, medan arbetarbarnet Barbro var ett mobboffer som tidigt flydde in i ett misslyckat äktenskap och först i medelåldern efter makens död blommade ut som konstnärskliché.

Elsie Johanssons text använder sig av vår igenkänning i barndomsvänskapen som skingras, där allt som fanns gemensamt var att man bodde längs med samma skolväg. Hon använder sig också av igenkänningen i att vi i vuxen ålder omger oss med människor som till det yttre mer liknar oss, samtidigt som vetskapen finns att ingen kan känna oss såsom dem vi lekte med som barn – på gott och ont.

Barbro har genomfört en personlighetens extreme makeover som inte blir fulländad förrän hon bekräftas i blicken av någon som kände henne då (Monica Stenbeck njutning av att få spela ut i en för-mycket-roll är påtaglig).

”Hjärterhus” lider av ett strukturfel, där konfliktens lås inte långsamt dyrkas upp, utan istället mot andra aktens slut öppnas snopet snabbt efter ett par timmars lirkande. Bekännelserna kastas fram utan elegans.

Elsie Johansson vet var dramat börjar och slutar, men inte hur vägen däremellan ska se ut.

Till förtjänsterna hör däremot Barbro och Mary, som trots brister i karaktärsutveckling ändå är människor i Elsie Johanssons universum. Hon har så lätt för att skriva fram människor som vi tror existerar på riktigt, tagna ur livet.

Sedan gläds jag åt att se ett kammarspel där två människor får prata med varandra och inte tala till publiken eller ironiskt förbi varandra. Sådant verkar dagens heta dramatiker vara för hippa för. Elsie Johansson bryr sig inte om att vara hipp, även om regissören dränker scenrummet i rök och popmusik.