Det är synd om människorna. Och just nu i kulturen är det lite extra synd om männen. Inte bara i litteraturen, visar det sig, utan även inom nycirkusen. Tre undermän med brustna hjärtan har sammanstrålat för att limma ihop skärvorna och gå vidare

En underman lyfter sin kvinnliga partner, bokstavligen. Inte sällan blir de även ett kärlekspar på riktigt. Kärlek på jobbet som dör får en adderad tyngd om man måste röra vid varandra varje dag efteråt på sin arbetsplats: scenen. Peter Åberg, Mattias Salmenaho och Mattias Andersson miste kärleken och sina arbeten samtidigt. Föreställningen ”Undermän” är ett sätt att hitta en tillvaro efteråt.

De ser ut som skäggiga skogshuggare, och råstyrkan i dem manifesteras i föreställningen med jonglering av kettlebells, tunga träningsklumpar som dunsar mot scengolvet.

I en föreställning som växer mot en makalös avslutning, är det kettlebelljongleringen som inte imponerar. Jag tvivlar inte på att det är svårt och tungt, men vi i publiken känner inte tyngden, och visuellt är det inte spektakulärt – det ser bara ut som om de lyfter omkring stora tekannor. En snurrsession med fjäder i vad som kan liknas vid en stor rockring är däremot poesi för ögat.

När de forna undermännen inte lyfter eller flyger genom luften, sitter de ner och spelar på sina instrument, och musiken är halva föreställningen.

Föreställningens slutpunkt för storyn om de övergivna undermännen är den hjärtskärande ensamdansen till ”Suspicious minds”, där partnern har blivit till luft men är i sin frånvaro tyngre än någonsin. När de så istället börjar lyfta varandra finns det en rörande fumlighet, som att se björnungar brottas.

Det är en upplyftande kväll, på alla sätt, om att gå vidare i livet. Nobody puts skäggig skogshuggarakrobat in the corner.