En konsert på 1,5 timme utan paus är för långt, sedan spelar det ingen roll hur fantastisk musiken är. I torsdagsseriens nya form är det sagt att speltiden ligger runt en timme, och då ska man också hålla sig till detta. Gårdagens program skulle ha varit ett nummer kortare, eller innehållit en paus. Kanske dags att justera tidtagningen på verken?

Nu till det väsentliga, nämligen musiken. Ett blandat program, döpt till Kandelaberkonsert eftersom kandelabersimmarna på Fjärran Höjder motionerat just till dessa toner, om än i inspelad form.

Allt inleddes med Mendelssohns ”Hebriderna”. Välkänt och ofta spelat, ett musikaliskt landskap när det är som bäst. Dock kändes kvällens version något tam i de lugnare avsnitten, och med för mycket legato. Däremot var de stormiga sekvenserna ordentligt stormiga. Men jag har hört orkestern spela samma verk tidigare och blev mer påverkad då än nu.

Elgars ”Sursum Corda” var mycket vackert, och trots att titeln är tagen från den kristna liturgin kändes inte verket speciellt sakralt.

Och så kvällens clou, den finstämda andra satsen ur Mozarts klarinettkonsert med orkesterns egen Kristina Lindby som solist. Hon gav stycket den behandling det förtjänar, dynamiken var perfekt och solopartiet i mitten var formidabelt mjukt som balsam. Ett bevis på att orkestern är full av briljanta musiker som är värda att få glänsa själva ibland.

Faurés orkestersvit ”Pelléas et Mélisande” innehåller målande musik, som tydligt beskriver känslor och stämningar. Speciellt den tredje satsen var älvlik i sin valsartade, flyktiga form. Den mindre kände Frederick Delius ”A Walk to the Paradise Garden” var lågmäld, nästan eftertänksam musik med många snygga harmonier. I motsats till Zoltán Kodálys ”Danser från Galánta” som var mycket dramatiskt. Men det tog nästan halva verket innan det började likna dansmusik med typiska zigenska rytmer.

Joana Carneiro var en liten kvinna, men med stora yviga och böljande gester. Hon dirigerade med hela kroppen och tog i från tårna i de mest stormiga sekvenserna. Men nog var det genomgående lite för mycket legato?

Bodil Proos