Det är verkligen ingen intellektuell diskussion som förs. Smockan på bara. Experimentella konstnärer kan i princip likställas med galna seriemördare.

Man blir lite häpen över Marklunds häftiga utfall. Angreppet riktar sig till exempel mot konstnärerna Anna Odell och Nug. De båda namnges till och med i boken (även om Nug märkligt nog påstås ha ”kraschat” en tunnelbanevagn, inte bombat, med graffiti).

Förvisso handlar det om skönlitteratur. Man behöver inte alls läsa påhoppen som Liza Marklunds åsikter. Men det gör man ju. Det är hon som sprider det här konstföraktet.

Nu ska jag kanske rätta mig lite grann. Romanen är inte enbart Marklunds. Ytterligare ett namn står i lika stora bokstäver på omslaget: James Patterson, en av USA bästsäljande thrillerförfattare.

De båda har skrivit tillsammans, genom vilket boken kan lanseras som ett ”unikt” samarbete – och i över 1,3 miljoner exemplar inte att förglömma.

Huvuddelen av handlingen utspelar sig dock i Sverige och det känns inte särskilt troligt att Patterson skulle vara hemma med detaljerna kring Anna Odells konstverk ”Okänd, kvinna 2009-349701”.

Miljöerna är för övrigt svenska på ett sätt som för tanken till varumärkesbyggande av turiststaden Stockholm; i fortsättningen kan man inte bara gå på Stieg Larsson-stadsvandringar utan även följa The postcard killers i spåren. Kanske.

Gärningspersonerna i ”Postcard killers” skickar vykort från olika huvudstäder till tidningsredaktioner, varefter de till samma adress postar polaroidfoton av unga par som de just mördat.

Offren har arrangerats i avskyvärda ”konstnärliga” positioner.

Snart annonserar mördarna sin ankomst till Stockholm där journalisten Dessie Larsson blir indragen i bovjakt, tillsammans med en (skitig men charmig) amerikansk polis komplett med autentisk NYPD-bricka (refererande till teamworket mellan Marklund och Patterson om man så vill). Amerikanen domesticeras, rakas och ikläds H&M-plagg.

Det går undan i korta kapitel, ”Postcard killers” är kittlande, hypereffektivt hopvispad underhållning. Om jag tycker att jag känner igen Liza Marklunds berättarröst så är den utslätad och förtunnad till extremt lättläst nivå.

Förenkling är som att kissa i byxan, varmt och skönt blott till en början.

Den här boken är ett utslag av förenkling på alla plan.

Inte minst med sitt förakt för kunskap (om till exempel konst) som ju samtidigt uttrycker människoförakt.

Det låter inte olikt Sverigedemokraternas krav på föreställande statyer och prydliga tavlor i ram. Eller kristdemokraternas dekret om vad ”verklighetens folk” vill ha.

Ja huvva, hur vore det om vem som helst skulle få för sig att kunskap är makt.

Liza Marklund gör mig besviken. Och Mr Patterson, sorry.