Loretta Napoleoni ger sitt svar i ”Made in China”: Kina har inte släppt in den nyliberala tygellösa marknadsekonomin.

Egentligen är bokens titel missvisande. Någon djupare beskrivning och analys av det kinesiska undret ges inte. Napoleoni berättar mer detaljerat och insatt om den västliga marknadsekonomins djupa kris. I Europa och USA har politikerna kapitulerat för marknaden. I Kina, däremot, har Kommunistpartiet och staten behållit sitt grepp över ekonomin, men utnyttjat marknadsekonomiska och kapitalistiska produktionsmetoder.

För Napoleoni är 1989 ett avgörande år. Då slogs demonstrationerna på Himmelska Fridens torg i Beijing ned blodigt och skoningslöst. Då föll Berlinmuren och de östeuropeiska kommunistländerna blev äntligen fria från Sovjets grepp.

De blodiga händelserna på Himmelska Fridens torg ledde paradoxalt nog till en större öppenhet, ekonomin i Kina fick friare tyglar om än under statens och partiets kontroll. Demonstranternas krav i Beijing uppfylldes, menar Napoleoni. De ville egentligen inte ha demokrati i västlig mening utan ökat materiellt välstånd. Och de fick de. Dessutom har det kinesiska samhället tagit flera steg mot större öppenhet och ökat folkligt inflytande.

De östeuropeiska kraven på demokrati ledde till en otyglad nyliberal kapitalism som ledde till misär, arbetslöshet och ekonomisk nedgång.

Napoleoni beskriver hur den kapitalistiska världens ekonomier går bakåt, med ständiga kriser och stagnerande produktion. Huvudansvariga för denna politiska utveckling är USA:s förre president Ronald Reagan och den brittiske premiärministern Margaret Thatcher, båda inspirerade av den så kallade Chicagoskolan, nyliberala ekonomer inspirerade av Milton Friedman. Deras centrala målsättning är att skära ned statens roll i samhället till ett minimum.

I Kina däremot går allt åt rätt håll, skriver Napoleoni. Ekonomin växer så det knakar och resultatet kommer folket till del. På tre, fyra decennier har hundratals miljoner människor lyfts från fattigdom till en medelklasstillvaro. Allt började i de ekonomiska frizonerna i provinsen Shenzhen. Utländska företag lockades med billig kinesisk arbetskraft och få regler för arbetsmiljön. De som jobbade där betalade ett högt pris. Den kinesiska arbetarklassen exploaterades hårt och tvingades slita livet och hälsan ur sig på vägen, men det var en historisk nödvändighet, menar hon. Marx beskrev det så och så var det i industrialiseringen i Europa.

Arkitekten bakom den kinesiska ekonomin är Deng Xiaoping. Han lanserade mottot: Låt några bli rika först så kan de hjälpa andra att bli rika. Loretta Napoleonis beskrivning av Dengs ekonomiska visdom når samma apologetiska höjder som någonsin (delar av) 60- och 70-talsväns­terns hyllningar till den store rorsmannen Mao.

Men här lurar Napoleoni läsaren på en beskrivning av hur den kinesiska ekonomin utvecklades under årtiondena fram till idag. Om detta sägs nästan ingenting.

Plötsligt är Kina en ekonomisk supermakt, som förutom att höja folkets levnadsstandard finansierar den amerikanska enorma statsskulden, (och därmed krigen i Irak och Afghanistan). Kina utgör i dag motorn i världs­ekonomin. Under finanskrisen satsade Kina stort på ett inhemskt stimulanspaket som ska rusta upp infrastrukturen. Kina vänder sig åter inåt och de hundratals miljarder som ännu inte nåtts fullt ut av det ekonomiska uppsvinget ska få sin chans. Den inhemska konsumtionen, inte exporten, ska nu bli lokomotivet i Kinas och världens ekonomi.

Enligt Napoleoni sker också förbättringar av de medborgerliga fri- och rättigheterna i Kina. De är dock inte av västerländskt snitt. Det passar inte det konfucianska Kina, menar hon. Men debatten i media handlar om ekonomiska hårdfakta om läget i världen och krisen i väst. Och kinesiska media drar fram den ena skandalen efter den andra och tvingar fram förbättringar för folket.

Det är en delvis enögd bok om Kina. Som dock inte tränger under ytan på det ekonomiska kinesiska undret.

Likväl ställer Loretta Napoleoni viktiga frågor. Hon ifrågasätter tesen som säger att det bara är i demokratier som hela folket kan dra nytta av den ekonomiska utvecklingen. Napoleoni menar att det kinesiska exemplet kullkastar den tesen. Hon ifrågasätter också demokratin i väst. Att välja mellan ett antal partier som alla tävlar om att vara goda nyliberaler, vad är det för val?

Åke Svidén