Dödens boning, är det Sandviken? Serietecknaren Li Österberg, hemmahörande just där, har hämtat titeln till sin utställning på Galleri Galaxen från något hon hörde nämnas om hemstaden, ”en liten bruksort som en gång var betydligt livfullare, men som nu präglas av nedläggningar och avbefolkning”.

”Dödens boning” är också den avslutande delen i Li Österbergs nya seriealbum ”Med andra ögon”. Igenkänningsfaktorn är hög, även för den som är uppvuxen – och har valt att flytta tillbaka – till det något mer centrala Gävle. Ifrågasättandet från vänner och bekanta i storstaden som undrar ”varför jag fortfarande bor kvar. De har alla lämnat sina födelseorter och flyttat dit där det händer saker”, som berättaren i ”Dödens boning uttrycker det”. Men barndomens plats har en magi som fortfarande kan anas, en magi som är svår att hitta någon annanstans. ”Platser var liksom … laddade med en viss stämning”.

”Dödens boning” är en fin skildring av att välja det lilla livet, om att inte överge sina rötter. På Galleri Galaxen visas också ett utdrag ur ”Nekyia”, ett kommande album med inspiration från grekisk mytologi, men smakprovet ger mig inte samma självklara kontakt som de mer vardagsnära serierna i ”Med andra ögon”.

Li Österberg berättar inte sällan om unga, lite udda kvinnor, enstöringar som väcker omedelbar sympati. Tempot är nästan provocerande lågt, men jag älskar att en bildruta enbart kan få bestå av en morgonpromenad till jobbet med isandedräkt ut i mörkret. Stilen är ren med en visuell klarhet som gör det enkelt att ta sig in i Li Österbergs serievärld.

”Med andra ögon”, och utställningen på Galleri Galaxen, får mig att tänka på den gamla textraden av Staffan Hellstrand om att ”leva under ytan och tycka det är vackert”. Som berättaren som strövar runt på Sandvikens gator tänker: ”Jag tror inte att jag nånsin kommer bli mer än en lokal talang som låter trycka upp sina grejer på det lokala tryckeriet och får några snälla ord i den lokala tidningen.”

Så varsågod Li, här är de snälla orden.