Vi älskar Zlatan inte bara för att han är förortskidset som tagit revansch på klassamhället.

Vi älskar honom för att han är rak och choosefri. Ingen tillgjord tennissnobb. Han säger vad han tycker. Slår till när han tycker. Pang på. Men klart grabben ska få leva ut sina aggressioner.

Zlatan kör Porsche Turbo i 325 kilometer i timmen. Han kör ifrån snuten. Vilken kille.

Det finns inte så lite machoideal i idoliseringen av Zlatan och jag ska säga att jag tycker det är ett problem.

Självbiografin bygger vidare på bilden av ärlighet och uppriktighet. Här är sanningen. Hela skiten, ”jag bangar inte för att säga allt”.

Zlatan åker runt och kastar illegala fyrverkeribomber i folks trädgårdar. Notera, i vuxen ålder. Han kör som sagt som en galning.

Han lever på flingor och makaroner. Han spelar tv-spel dagar och nätter. Han läser aldrig böcker. Han reser privatplan, har barnflicka och livvakter i det drömliv han så småningom uppnår.

Han har utbrott. Han är en vulkan. Det är inte bara en armbåge på plan utan regelrätta fajter. ”Man får inte respekt, man tar den.”

Om det är någonting vi inser av självbiografin, så är det att Zlatan är fotbollsvärldens mest streetsmarta spelare.

För en sån som han har det aldrig räckt att göra mål. Det har gällt att överleva. Och spelet pågår överallt.

Öppenhjärtig i boken, visst. Men då avslöjas också att den inte klarar sig som inte kan spela ut människor mot varandra, psyka, intrigera, vara beräknande och iskall när det gäller.

Zlatan lär sig finterna. Som att skaffa sig rätt agent. Som att fixa fram absolut coolaste bilen i ett unikt exemplar. Som att hantera pressen – se bara nu, kring boksläppet. Bara det att låta boken skrivas av en prestigeförfattare. Och ges ut av fina förlaget.

Så vi ska kanske inte inbilla oss att han släpper in oss. Egentligen. Vi kommer så långt som till hallen i huset i Malmö. Där han till sina bekantas förskräckelse har satt upp en stor närbild på ett par skitiga, äckliga fötter (”idioter, det är de där fötterna som betalat för alltihop”).

Därmed inte sagt att jag är besviken på ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”. Den är en skönt passionerad Zlatan-monolog – om barndomen och kärleken, i skuggan av matcherna, lagen, transferkalabaliken – bakom omslagets uppkäftiga blingblingtryck.

Man hör hans röst och den är sprickfärdig av energi. Aggression och frustration sprutar, de gigantiska arenorna kokar. Zlatan pressar sig själv men hanterar framförallt en enorm press att prestera. Det som kanske fascinerar mest av allt är den ofrivilliga psykologiska studien av en galen fighter.

Men lika mycket som jag beundrar rebellen i Zlatan, och fotbollsspelaren Zlatan, blir jag bedrövad över innehållet i idolbilden.

Vår tids stora svenska hjälte representerar en amerikansk myt om att man kan bara man vill. Vår tids stora svenska hjälte står som kronan på ett manssamhälle där herrfotbollen är världsalltets centrum. Han är en hispig, vansinnigt rastlös kille, som ursäktas för att han måste ha sina actionkickar (hur behandlas rastlösa tjejer som behöver actionkickar?) och inte behöver växa upp för att bli accepterad. Eftersom han levererar i världsklass blir det liksom okej att uppföra sig som ett olydigt barn.

Han kallar en karl för primadonna som det yttersta skällsordet – och sig själv krigare.

Han hyllar och beskyddar familjen, utsätter andra för livsfara på vägarna, sitter sida vid sida med Berlusconi, lovprisar en osannolik räcka auktoritära män och tycker bara det är gulligt när en av dem säger till hans fru att hon ska ägna sig åt att ta hand om Zlatan och ingenting annat.

Två fina idrottsbiografier har kommit för att bli bästsäljare i år. Två klassiska bad boys träder fram.

Zlatan Ibrahimovics bok är vad den ger sig ut för att vara. Hans historia. Fantastiskt kul läsning. Streetsmart läsning. Zlatan vore väl inte Zlatan om han inte försökte dribbla förbi.

Men höjdhopparen Patrik Sjöberg la ribban högre. I hans bok ”Det du inte såg” finns utblick, ett bredare perspektiv på friidrotten, tidsanda, samhällsfrågor.

Lustigt, hur en alldeles speciell lagsport skapar värsta individcentreringen.