Om skräcken förankras i genuina rädslor kan monstren vara hur otroliga som helst. Stephen King kan slafsa på så länge det finns en nervtråd som går tillbaka till en identifierbar skräck, och det blir tydligt att misslyckandet uppstår när den tråden kapas. När skräcklitteraturen misslyckas är misslyckandet kapitalt – billiga monstermasker som skriker ”bu!”.

Mia Ajvides ”Mannen som föll i glömska” använder sig på ett intressant sätt av en av dessa vardagsrädslor, lätt att känna igen sig i. Rädslan för att en närstående inte längre ska veta vem du är. Eller rädslan för att du själv ska vara den som försvinner in i dimman där alla blir främlingar. Mia Ajvide skriver ett slags inverterad Alzheimer-skräck, där det inte är andra som glömmer utan det är du som blir glömd.

Jack är en av de glömda. När hans fru Aino en dag inte längre känner igen honom, flyr han förtvivlad bort. Ingen annan känner igen honom heller. Det räcker med att han i snabbköpet mister kontakten med kassörskan för att hon frågande ska se på honom, som om de nyss inte hade pratat. Men det finns en man som inte har glömt Jack, en äldre man som bor i mammans trappuppgång. Han blir Jacks förbindelse med världen. Snart kommer han i kontakt med andra människor som har blivit glömda av världen. De har bildat ett eget litet samhälle i Rinkeby, och där finns också det sista halmstrå som Jack griper efter för att få Aino att minnas honom.

Skräck hos Mia Ajvide är inte skräck med blod, zombies och chockeffekter, däremot finns det en rysning i premissen om de glömda som väcker en fascination. Hon förmedlar väl den förtvivlan som finns i att bli död för världen, och inte ens ihågkommen, medan man fortfarande lever. ”Ett liv utan bekräftelse från en annan människa var värdelöst. En räcka av tomma dagar. År utan mening.” Hon förankrar det övernaturliga i en bekant vardag och hos människor som man direkt känner värme för. Hon utnyttjar också väl de associationer som finns till de som i samhället lever glömda på samma sätt som Jack: gömda flyktingar, ensamma åldringar, de utförsäkrade …

Tyvärr faller Mia Ajvide i fällan att efterhand bli alltför upptagen med att förklara sin romanvärld och fokusera på intrigerna mellan de glömda. Hon gör misstaget att visa monstret.