Det är inte glassigaste jobbet. Men vad gör man inte när mamma bett om hjälp. Offret för tidningstjuven är en av hennes väninnor.

Rolig, återkommande, scen i isländska kriminalförfattaren Arnadur Indridasons nya roman ”Svart himmel”!

Men annars råder ett konstant existentiellt gråväder. Det här är dova berättelser, som från under ett askmoln. Eländiga sotpartiklar tycks leta sig in överallt. Människorna är antingen skavda av sociala problem, eller skadade av penningens makt.

Sigurdur Oli, inte jordens smartaste han heller, möter utslagna, drogade, småbus, sjuka sinnen och sjaskiga miljöer. Indridason gör inte mycket för Islands turistindustri om man säger. Och Reykvavik känns verkligen litet.

Indridason har skrivit en rad deckare, sju hittills på svenska, om en grupp poliser under ensamvargen Erlendurs ledning. Men i de senare böckerna har kollegerna övertagit jobbet att ha huvudrollen – den här gången alltså Sigurdur Oli. Som om Reykjavik var för litet för att ens för att ha en egen hjälte.

Aningslösa Sigurdur Oli utreder till råga på allt ytterligare ett fall där han personligen känner de inblandade. En bekant ber honom kolla upp en kvinna som försöker pressa pengar av en annan bekant. Vilket leder till att polisen klampar in rätt i ett pågående mord.

Händelserna i ”Svart himmel” utspelar sig före bankkraschen 2008 – men förebådar katastrofen. Islands ekonomi ska antagligen föreställa lika rutten som den kropp som Sigurdur finner i näst sista kapitlet. Fascinerande symbolik. I en snygg kriminalhistoria som blir ännu mer svart av sin eleganta svarta humor.