Hataren är Simone Simonini, för övrigt den enda fiktiva romangestalten i en minutiöst researchad bok där alla andra är historiska personer. Han är en vedervärdig man, med sikte på att platsa på litteraturhistoriens topp tio av slemmiga karaktärer. Hatet drabbar alla, men mest av allt judarna.

Under en respektabel fasad som antikhandlare i 1800-talets Paris verkar Simonini som agent och förfalskare. Han sprider osann information och göder konspirationsteorier med den skit som faller konstant från honom. Från dessa fantasifoster utkristalliserar sig till slut ”Sions vises protokoll”, en förfalskning som påstår sig beskriva judarnas planer på att erövra världen. En otäck text som senare användes av Hitler för att rättfärdiga Förintelsen, trots att den hade bevisats vara ett falsifikat, vilket bara stärkte dess värde i Hitlers ögon.

Stora delar av romanen utgörs av Simoninis dagböcker, en outhärdlig smörja av hatets var som får mig att vilja torka händerna varje gång jag tar upp ”Begravningsplatsen i Prag”. Och där har Umberto Eco sitt största problem – inblicken i den förvridna hjärnan är trovärdig, men som litteratur är det en stor soppa.

Umberto Ecos lärdom imponerar som vanligt. Men professorn som visade världen en exceptionell encyklopedisk entertainer i ”Rosens namn” har här glömt bort underhållningen.

Boken är årets tyngsta läsning att ta sig igenom; den stänger in läslusten i en sarkofag. Men om läsaren väl orkar sig igenom de dryga fem hundra sidorna, klarnar bilden inte bara över konspirationerna och den dödliga ryktesspridningen i det sena 1800-talets Europa, utan också av den nätets dynghög som existerar i dag där motsvarande trams kläs upp till sanningen på suspekta webbsidor. Om Simonini levt i dag hade han hängt på Flashback.