Kanske är det också konturerna av en grövre klasstruktur där de utbildade och välbetalda lever i mitten, storstaden. Medan de fattiga i samhällets utkanter verkligen bor i samhällets utkanter. Vi här, ni där borta.

Byarna mystifieras, mytifieras. Mer eller mindre medvetet. Men titeln på Martin Bogrens nyligen prisbelönade fotobok är betecknande. ”Lowlands”.

Bilderna är tagna i Skåne, bevisligen låglänt, men även innehållsligt ligger stämningen lågt. Det är som om ljuset inte når till Bogrens barndomstrakt längre.

Han återvände för att, som han skriver, porträttera bygden och människorna; ”litenheten, inskränktheten, om ett trångsynt byfolk, och om mitt avståndstagande till allt detta”. Flagnad målarfärg, en burn-out i gruset, traktorspår, taggtråd, en flock dumma gäss.

Som ung ville Martin Bogren ingenting annat än ta sig därifrån. Han vill inte stanna nu heller. Men har tydligen inget emot att profitera på den nostalgi som återbesöket erbjuder.

Jag känner mig märkligt kluven inför Bogrens hyllade bildsvit. Det är vackra konstfoton (tidigare visade på Fotografiska museet), vackra män, kvinnor och barn. På ett sätt kan man se det som att boken åtminstone gör de bortglömda ihågkomna igen.

Men det är också bittert att även den som dokumenterar sina rötter tycks ha gett upp utan reflektion. Det är uppenbart att tåget har gått. Det finns inget att göra för att stoppa utvecklingen. Landsbygdens människor får varken namn eller röst, ibland ser gestalterna ut som genomskinliga spöken.

Det är inte längre som i filmen ”Den sista färden” – att naturen i slutänden får ta ut sin hämnd på aningslösa stadsbor. Staden är den nya normen, förloraren given.

Som Kristina Mattsson konstaterade i sin bok ”Landet utanför” (2010): för första gången i mänsklighetens historia bor nu fler människor i städer än på landsbygden.

”Lowlands” ingår tydligt i ett nytt samhällskapitel under skrivande, – som alltså inte enbart sker i country noir-romanerna – där landet bortom tullarna tappar sitt egenvärde och endast existerar som motbild för att befästa bilden av något annat. En högre plats, metropolen. Hårda bud.

Martin Bogrens avståndstagande attityd (i bokens textdel) stör mig men tidsandan han vittnar om är ju inte mindre sann och hemsk för det.