Ett decennium har sin distinkta tidsanda, kulturuttryck, mode och galjonsfigurer, och till den senare exklusiva gruppen under 1980-talet hörde finansmannen och konstsamlaren Fredrik Roos. Han var lika 80-tal som axelvaddar. I förordet till Karin Grundberg Wolodarskis ”Den döende dandyn” skriver Moderna museets tidigare chef Lars Nittve: ”För många symboliserade hans död även det definitiva slutet på 80-talet, ett bländande decennium för skandinavisk konst och konstliv.

Författaren väljer rätt ögonblick när hon för första gången introducerar oss för Fredrik Roos. Han har bjudit till 40-års fest på Operaterrassen, Stockholms kultur- och finanselit närvarar, stämningen är makaber, han är döende i aids. Föreställningen är ett sista spektakulärt fyrverkeri före det stora mörkret.

Tegnér skaldade att ”det låg ett skimmer över Gustavs dagar”, och lite av den glansen strösslades även i Fredrik Roos fotspår; jag älskar hur Karin Grundberg Wolodarski får 80-talets Stockholm att framstå som en elegantare, mer sofistikerad plats. Fredrik Roos föddes 1951 in i den skånska överklassen. Han ville skapa sig ett rykte utanför familjen, och blev snart känd som en av de mer vasstandade finanshajarna, en av Pensers pojkar. Pengarna rullade in, och till skillnad från majoriteten av sina kolleger i kostymbranschen, som frossade i vulgär lyxkonsumtion, hade Fredrik Roos en dyr älskarinna att försörja: konsten.

Det fanns dyra älskare också, förvisso. Allt såg lysande ut på håll för Fredrik Roos, men hans dolda homosexualitet var ett orosmoln, och han levde flera parallella liv som noga åtskildes för att hålla bekantskaperna separerade. Han hade den grabbgubbiga finanskretsen, familjen med hustru, konstkretsen samt de homosexuella vännerna i Stockholms nattliv. Homosexualiteten sågs som en svaghet i affärslivet, och tyvärr är det inte enbart en biopsi från en mindre upplyst era, utan en beklämmande intolerans frodas alltjämt att döma av ett antal citat i ”Den döende dandyn”.

Biografin är en flerskiktad Alladin-ask, läsvärd för den som vill ha en inblick i storfinansens 80-tal, konstmarknadens boomår eller en tidskapsel från Stockholms gayvärld med tilltagande aidsskräck. Alternativt vill suga på varenda chokladbit.

Själv föredrar jag Fredrik Roos äventyr i konstvärlden, där han slog sig fram som en av de främsta internationella samlarna. Hans stjärna steg samtidigt som hela konstmarknaden lyfte mot stratosfären. Fredrik Roos var en spretig samlare, driven av intuition. Han valde konst med magkänslan som främsta instrument. Samtidigt var han slipad från sitt day job inom finanssektorn, med öga för den goda investeringen. Hans samlande kunde delas in i älsklingsobjekten och investeringarna. Boken har färgfotografier av flera av hans inköpta konstverk, såsom Anselm Kiefers ”Säulen”, Keith Harings ”Untitled (M. Mouse) och Picassos ”La Celestine”. Roos betydelse för sin samtids svenska konstscen ska inte heller underskattas.

Men det konstköp som mest förknippas med Fredrik Roos, som nästan tycks vara insvept i mytens dimma, och som har gett denna bok sin titel, är hans inrop av Nils von Dardels ”Den döende dandyn”, i backspegeln tyngd med ton av symbolism efter hans tidiga död.

Han höll sin sjukdom hemlig för omgivningen, men själv visste han hur det skulle sluta, självklart, även om hoppet levde till det bittra slutet. Den annalkande döden speedade upp hans liv, försedde hans ambitioner med raketbränsle. Allt skulle hinnas med medan tid fanns. En av ambitionerna var en konsthall med rum för hans egen samling. Ett monument för att bekräfta självbilden som en av sin tids mest inflytelserika konstsamlare. Efter pyspunkan för planerna på konsthallen i Stockholm, förverkligades till slut hans vision med Rooseum i Malmö. Numera är konsthallen nedlagd, men under några år efter hans död var Rooseum en adrenalinspruta i svenskt konstliv.

Härförleden skrev DI Weekend om att svenska affärsmän har dåligt rykte på kontinenten, att de är trista konversationspartners som antingen har dollarsymboler i ögonen eller slocknad blick. De borde lära av Fredrik Roos – kapitalets trista tunnelseende blir en riskfaktor för den svenska ekonomin.

Karin Grundberg Wolodarski avslutar med ett kapitel om samlandets psykologi, visserligen inte helt utan poänger. Men att pressa in Fredrik Roos i den snäva kostymen ger inte en rättvis bild. Fredrik Roos var en intressant personlighet, men att jag med så stort intresse läser hans biografi handlar lika mycket om vad han representerade, vad han som symbol sa om sin tid. När han avled 1991 rann det svenska 80-talet ut, som vattnet i en punkterad vattensäng.