Sågspån och eld, en farlig kombination. Vibeke Olssons tredje del i romansviten om sågverksflickan Bricken utspelas i Sundsvall brand­året 1888. Branden kan ha orsakats av en gnista från en ångbåt eller ett misslyckat linoljekok på en bakgård.

Det fanns anledning till oro även på sågverket Svartvik söder om stan. Elden var ju alltid närvarande i en tid utan ström. Brädgårdsbränder var inte ovanliga. Tjugoåriga Bricken lagar mat i öppen spis åt kostkarlar i sitt och faderns hem. Hon bakar i bakstuga. Lågan är livsnödvändig, men det brinner också en eld i henne, en kroppens brand och sinnets upptagenhet med den samiske kolaren Natan. Han har sett henne som en hel kvinna trots hennes skadade hand.

När Bricken beskriver uppflammande lust, tänker hon på spjäll. Öppna spjäll, då brinner det ordentligt. Hon blir en spis som drar häftigt efter andan, men måste kontrolleras.

Fyrtio milor kan vara under arbete samtidigt på kolbacken. Natans arbete handlar verkligen om att bemästra elden. Ska Bricken bli en kolarkäring och med sina barn dela arbetet med milorna? Det beror mest på hur Natan bemästrar sin egen glöd. Han kan inte sköta starka drycker och bär sedan uppväxten på utanförskapets skam, som inte blev bättre sedan han i en olycka blev enarmad. En särskild skam är att han inte lyckats lära sig läsa. Och Bricken som är van vid tidningsprassel och familjesamtal om nyheter!

Båda två är som sågspån under hot. Kontrollinstanser är grannarna, församlingen och IOGT. Sammanhållningen under storstrejken 1879 minns Bricken starkt men Natan, som i fyllan blev utslängd från gemenskapen, var inte med. Det skaver.

Sågspån och eld är för Bricken själv en bild det krävande, vardagliga arbetet och drömmarna. Romanen egentliga handling är hur Brickens drömmar förändras, får sina törnar och går i ny riktning. Fadern skickar henne till Stockholm av flera skäl: Natan måste visa att han kan hålla sig nykter. Brickens ära måste återupprättas efter att de gett efter för sin lust utomhus. De behöver tjäna ihop pengar för att sätta bo. De äldre hoppas förstås att Bricken ska tröttna på kolaren. Men det blir Natan som sviker.

Vibeke Olsson flätar sin spännande intrig av människors svagheter. Tonårens religiösa bryderier, som tog stort utrymme i ”Bricken på Svartvik” (2010) har Bricken kommit förbi, till fördel för romanen. Hon är fortsatt en ältare men här grubblar hon över mänskliga relationer.

Bifigurerna betraktas nu av en mer vuxen Bricken, de har fått mera färg och krånglar sig ur schablonbilderna. De omfattas ändå av en liten värme, spillvärme från Brickens stora kärlek. Där finns Jorma som är rädd för ansvar, Skakar-Jonke som möter kärlek men har del i sin tbc-sjuka kvinnas död, där finns grannen vars ord är onödigt elaka, och den misshandlade fina frun i Svartvik och fina herrn i Stockholm. Hans förförelsekonst blir droppen för Bricken. Aldrig mer piga, hellre arbetare!

Anne Brügge