Om natten smög vi upp och hängde barnens julstrumpor på kakelugnsluckans knopp.

Jul på landet kan verka vansinnigt idylliskt. Men i verkligheten handlar allt om att hålla kylan ute. Morgonens gnistrande iskristaller på rutan är inte bara vackra. Det gäller att snabbt få fyr i vedspisen och kaminerna.

I år firar jag för första gången på decennier en jul hemma i stan, istället för i en liten by omgiven av snötyngda granar. Det konstiga är att jag inte saknar den pittoreska Carl Larsson-inramningen så mycket som själva eldandet. Detta jobb som måste gå före allting annat, som måste pågå hela tiden, för att inte vinterkölden ska tränga in.

Numera kan vi ju bara sätta på elelementen. Men en gång var värmekällan husets krävande hjärta och något som dessutom tog ansenlig plats i rummet. I gamla gårdar kan man finna hela spiskomplex med öppen eldstad, murpanna, bakugn, förvaringsutrymmen och torkställningar, allt i ett. I både Hälsingland och Gästrikland finns även majestätiska kakelugnar bevarade.

Om detta kan man läsa i Birgitta Lundblads och Gunvor Gustafsons nya bok ”Värmande och vackert” och det gör jag väldigt gärna. De har skrivit länets eldstäders historia, främst om eldstadens utvecklade uppfinning kakelugnen. Värmande och vackert. Exakt det. I välbevarade äldre byggnader kan man se hur kakelugnens färg och form harmonierar med rumsdekorer och tapeter.

Boken är dock inget man läser från pärm till pärm utan ett forskningarbete som dokumenterar kakelugnsmakeri och kakelugnsmakare, i Hälsingland och Gästrikland.

Ett omfångsrikt och gediget material presenteras, noggrant ner till de tofsprydda spjällsnörena. Med detaljer om gesäller och barn som dör i scharlakansfeber! Ordet kakel kommer förresten från latinets cacabus som betyder lerkärl. Lera är kakelugnens förutsättning, inte undra på att det i keramikstaden Gävle också fanns fyra fabriker som gjorde kakelugnar på 1800-talet.

De äldsta kakelugnarna tillverkades av krukmakare. Författarna redovisar familjerna Påvelson, Schirmacher och Schirmans imponerande kakelmakarsläktträd med rötter i 1500-talet. Johan Silfverberg, född 1761, är Gävles mest kända kakelugnsmakare, som ibland till och med signerade sina verk. I Rådhuset och Högbo gamla herrgård finns ugnar som tillskrivits honom.

Nymodigheten kakelugn spred sig från högreståndshemmen till allmogen. Allt är inte praktkakelugnar. Det är skillnad på en extravagant salsspisel, fransysk kamin och drängkamrarnas plåtkakelugnar

Kakelugnsmakaren Allan Lindqvist i Ljusdal levde till 2003 och kunde berätta om när han gick i lära hos sin far: ”Det första jag fick hjälpa till med var uppsättning av kakelugnar i varenda banvaktsstuga mellan Ljusdal och Sundsvall. Allan hade kaklet på en dragkärra som bands vid cykeln; ”sedan kom far efter i bilen för att kontrollera att arbetet var rätt utfört”.

För några år sedan utgavs praktverket ”Den svenska kakelugnen” (som också Augustprisnominerades). Men trots att Lundblad och Gustafson skriver enbart ett enda läns kakelugnshistoria – så är deras bok minst lika flott, med fantastiskt bildmaterial.

Randiga, blommiga, ornamenterade, kolonnprydda, skulpterade, marmorerade, mörkgrönglänsande, eller oskuldsfullt kritvita med krusiga krön. ”Värmande och vackert” innehåller mängder med fotografier på de vidunderliga pjäserna – de som finns kvar efter 1900-talets rivningsvåg. Beundrade. Hedrade med återvunnen popularitet.

I dag finns nytillverkning och konsten att elda en kakelugn är inte utdöd som befarat. Den behöver inte räknas som något av de immateriella kulturarv som Unesco måste sätta på världsarvslistan.

Boken ”Värmande och vackert” kommer som på beställning. Den är en tröst att bläddra i när jag längtar som värst efter att få klappa sovrummets rosafärgade kakelugn som på julaftonsmorgonen ännu brukade kännas så varm.