När Ojuna gifter sig skaffar hon och hennes man en egen boskapshjord och reser en egen ger, ett stenkast från föräldrarnas.

Medan människor i städerna köper tv-apparater förstår sig flickornas mamma fortfarande inte på en ficklampa.

Kvinnors liv i en traditionell kultur – och uppbrottet från den – skildras i romanen ”Allt detta tillhör mig”. Skriven av tjeckiskan Petra Hulová. Hon kommer alltså inte själv från Mongoliet, har enbart forskat och tillbringat ett år där som utbytesstudent.

Eftersom man vid läsningen blir grymt fascinerad av landet är detta ett irritationsmoment; vet hon säkert vad hon pratar om?

Men miljöerna känns verkligen trovärdiga. Och en roman är en roman, ingen etnologisk forskning. Dessutom har ”Allt detta tillhör mig” egentligen ett mer allmängiltigt tema – nämligen människors olika karaktärsdrag. Varför en kvinna föredrar att stanna, varför en annan föredrar att lämna allt bakom sig. Varför den ena väljer trygghet, den andra att kasta sig ut i det okända. Det handlar om sådant vi känner väl igen i litteraturen – som stolthet och fördom, förnuft och känsla.

Zaja beskriver en barndom full av ålderdomlig magi och vackra klädedräkter – farmors deel med silvertrådar och pappans broderade pälsstövlar. Hon minns härligt talgfeta soppor, sammetslent mjölkte och hästarnas glänsande bruna fällar.

När minstingen Ojuna beskriver samma uppväxtmiljö handlar det om storasystrarnas hårda nypor och vana att binda fast henne med rep för att slippa passa snorungen.

Zaja flyttar till den moderna Staden. Men långt senare kommer Zajas dotter Dolgorma för att tillbringa sommarloven i geren. Hon ser landsbygdens ”dammtäckta misär breda ut sig likt en bordsduk sönderbränd av cigaretter”. Hon äcklas av lorten. Skräp ligger i högar som en mur runt tältbostaden:

”Förr när jag såg folk från landet i Staden trodde jag att deras ansikten var så väderbitna och solbrända eftersom dom var ute och vaktade hjorden hela sommaren, men den glänsande bronsfärgen är inget annat än sot och fett”.

Country noir? Stadens vittrande betongkomplex efter sovjetiskt mönster ger dock ett minst lika ömkligt intryck.

Romanen berättas kollektivt, av olika kvinnor ur olika generationer. Även systrarnas mamma får till slut säga sitt, bland annat om varför barnen har så olika utseende och varför hon aldrig lyssnade till kärlekens röst och övergav maken.

Kvinnornas röster fyller i och kompletterar varandra, som om de följde gerens cirkelform och ville behärska hela rummet, som forna tiders sagor berättade runt härden.

Huvudperson tycks ändå vara Zaja som går vingligt dit vägen för henne. Lantlivet är kanske mindre idyll än vad hon minns. Å andra sidan är den hägrande Staden som sagt inte heller något paradis. Det kommer en tid när Zaja sover på gatan bland pappkartonger och stjäl på marknaden. Vodkan dricks överallt som vatten.

Två av systrarna hamnar på bordell (och kan sanningsenligt intyga för familjen att de arbetar på en köttfabrik). Men de tycks finna sig i sitt öde med en axelryckning; kvinnoförtrycket är så kompakt att inte ens kvinnorna själva tycker sig vara värda något. Zaja längtar bort som ett nyfiket barn men någon annan dröm än att hitta en man och föda barn existerar inte i denna tankevärld.

Författaren Petra Hulová säger att hon hämtat intryck till sin bok från ”Urga” – en hyllad film om en mongolisk fåraherde. I Sverige har vi också kunnat se ”Tuyas bröllop” om de hårda livsvillkoren på den mongoliska stäppen. Båda är dock gjorda ur samma utifrånperspektiv som Hůlovás roman, av en ryss respektive kines.

Det är som sagt lätt att bli fascinerad av Mongoliet. Man vill ta reda på ännu mer om världens mest glesbefolkade land, med flest antal kreatur per invånare, med den svårt luftförorenade huvudstaden Ulan Bator, och en rik tradition av muntligt berättande.

Det känns märkligt upplyftande att upptäcka att det faktiskt existerar inhemska filmer och en framstående kvinnlig filmskapare – Byambasuren Davaa.

För bara drygt ett år sedan gavs mongolisk litteratur ut på svenska första gången, i form av en antologi med ung poesi under titeln ”En väldigt stor vit elefant”.

Men Hulová kan knappast anklagas för att frossa i det ”främmande”. Hon skriver en tät, kärv familjekrönika där vi möter människor bundna av relationers och traditioners krav. Hon säger att hon sökte en bakgrund som inte var belamrad av media, kommersiella budskap och modernt karriärtänk. För att individen skulle få stå i centrum.

Författaren var 23 år när hon 2002 debuterade med ”Allt detta tillhör mig” som blev decenniets mest lästa bok i Tjeckien. Hon har sedan dess fått det prestigefyllda Josef Škvorecký Award och skrivit ytterligare fem romaner. Jag läser mer än gärna fler.