Så många har henne att tacka för så mycket, och så få vet vem hon är. När Henrietta Lacks 1951 dog i en sällsynt grym cancer, 31 år gammal, fanns det ingenting som talade för att världen skulle minnas henne. Hon var en fattig, svart, obildad kvinna som svaldes av historiens stora mörker.

Men hennes berömmelse spred sig över världen, celldelning för celldelning. Det var dock inte kvinnan Henrietta Lacks som blev känd, utan HeLa, det cellprov som har spritts över hela forskningssamhället och som ligger till grund för ofattbart många vetenskapliga framsteg och som har tagit sig ända till månen.

Före HeLa hade det varit svårt att få mänskliga celler att föröka sig utanför kroppen, men Henrietta Lacks celler levde vidare med en furiös kraft efter att provet hade tagits från hennes livmoderhalscancer. Läkaren på sjukhuset spred vidare cellerna till kolleger och i dag finns det 17 000 patent som bygger på HeLa-forskningen. Det är lätt att glömma att allt vilar på en riktig människa.

Vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot vill föra fram Henrietta Lacks minne i rampljuset, studera hennes liv i mikroskop på samma sätt som forskarna har studerat hennes celler. ”Den odödliga Henrietta Lacks” är en bok med många bottnar. Den berättar Henrietta Lacks livsöde, den återger HeLa-cellernas historia, men den går också vidare och låter en större berättelse om det amerikanska samhället växa ur detta cellprov.

Henrietta Lacks familj kände länge inte till att hennes celler alltjämt lever i laboratorier världen över, och de har inte, i en isande ironi, råd med en sjukvårdsförsäkring som ger dem tillgång till de medicinska framsteg – allt från poliovaccin till Parkinsons-medicin – som cellerna har lagt grunden för. HeLa är en miljardindustri och familjen har inte fått ett öre.

Skloot bygger i boken långsamt upp familjens förtroende, efter att de gång på gång har känt sig svikna av människor som kontaktat dem angående Henrietta Lacks. Stor del av texten skildrar de liv som de lever i dag, vilket gör ”Den odödliga Henrietta Lacks” till en berättelse som inte enbart är klädd i vit labbrock.

En spänning finns mellan familjens nästan skrockfyllda syn på moderns celler och vetenskapens kyliga rationalitet, en spänning som författaren gör central i boken.

Bäst kontakt får hon med dottern Deborah, en hårt prövad kvinna som kämpar med det emotionella kaos som moderns berömda celler har skapat. Hennes skräck för att modern lider av all forskning som pågår på hennes celler kontrasteras mot vissa forskares syn på HeLa-cellerna, som de menar utgör en egen art. Två extrema åsikter där sanningen finns någonstans mitt emellan.

Familjens bitterhet handlar mindre om ekonomi och mer om att ingen har brytt sig om att förklara vad som hände med Henrietta och vad det betyder. Som en av sönerna säger:

”Kan du berätta för mig vad mammas celler verkligen har gjort? Jag vet att dom har gjort nåt viktigt, men det är ingen som berättar nåt för oss.”

”Den odödliga Henrietta Lacks” är en formidabel succé, med 1,5 miljoner sålda exemplar bara i USA. En mer känslokall författare än Rebecca Skloot hade minskat familjens utrymme i texten, vilket hade varit en förbättring, men man förlåter gärna bristen när man förstår syftet – hon vägrar låta familjen hamna i skymundan igen. Stundtals vill författaren briljera med sin research, med känslan av för mycket smink på ett redan vackert ansikte.

Men i stort är det en viktig bok som inte låter oss glömma att all medicinsk forskning handlar om människor. Numera kan ingen hävda att Henrietta Lacks indirekta insats för mänskligheten är negligerad.