Statens makt är det övergripande ämnet för den amerikanska konstnären Jenny Perlins utställning på Konstcentrum i Gävle. Det handlar om den stat som tycks drabbas av panik, av en smitta som ser människorna som hot och tror att statens fiender kan gömma sig precis överallt – och att allas liv och verksamheter därför måste silas genom fler och effektivare övervakningssystem.

Ett klassiskt exempel på politisk paranoia är Joseph McCarthys offentliga förhör i den amerikanska senaten i början av 1950-talet med personer han påstod vara kommunister. Sjukdomen blossade upp under Bushperioden i USA och spred sig även till EU och Sverige. Bush är kanske den utlösande faktorn för Jenny Perlin – men hon tittar bakåt och fixerar blicken vid arkiv, polisutrustning och andra anonyma maktsymboler. I filmer och teckningar lägger hon fram sina fynd.

Ur arkivet som kallas Perlins Papers plockar hon maskinutskrivna förhör och avlyssnande med anknytning till rättegången mot Ethel och Julius Rosenberg, som dömdes till döden i USA för spioneri för Sovjetunionens räkning. De avrättades 1953. Många kallade det justitiemord. I en animerad 16 mm-film kan vi se exempel på avlyssnade, maskinutskrivna referat ur Rosenbergmaterialet. Filmen heter ”Inaudiable” (Ohörbart). Många repliker i det avlyssnade samtalet är ohörbara, en gestaltning av polisens (statens) makt att tolka även det ohörbara.

Perlin Papers har fått sitt namn av Jenny Perlins släkting, juristen Marshall Perlin (1920–1998). Han arbetade både för paret Rosenberg och för deras två barn. Genom en process mot staten fick Marshall Perlin 250 000 dokument kring Rosenbergprocessen frisläppta. En del av dessa Perlin Papers finns nu på internet.

Central i utställningen är Jenny Perlins senaste verk, filmen ”Mimeograph” med två maskinskrivande kvinnor i kläder och miljö som återspeglar ett 1950-tal. De skriver av dokument och anteckningar. Det är inte svårt att gissa vilka. Den ena kvinnan blir alltmer frustrerad, och tröttheten av det krävande fysiska arbetet blandas med stigande olust och oro. Åtminstone kan man tolka skeendet så. I en snabb kort replikväxling frågar hennes kamrat:

– Is there something wrong?

– Yes, why do you ask? blir det snabba och enda svaret.

Jag tänker på filmen (och boken) ”Shoah” av Claude Lanzmann som innehåller intervjuer med människor som på olika sätt var underordnade makten och/eller indirekt arbetade för, eller var vittne till, vad som hände i förintelselägret Auschwitz.

Var de medskyldiga? Om inte jag hade kört tåget till Auschwitz, hade någon annan gjort det. Om inte jag skriver ut dessa avlyssnade ord och konstiga vittnesuppgifter, så gör någon annan det… Den bekymmerslösa kamraten skriver, tar en karamell, målar läpparna och skriver. Dagen går och en ny dag kommer. De skriver.

Jenny Perlins film är enkel och skarp precis som hennes övriga verk och arbetssätt och hanterar sitt stora och abstrakta ämne med mycket säker hand. Men besökaren måste godta konstnärens fascination av arkivets dunkla djup som kommer till uttryck i den sparsamt upplysta utställningen. Musiken av den amerikanske tonsättaren Aaron Copland som finns i utställningen, är precis så den också: skarp men med hjärta. Han var för övrigt också ”misstänkt kommunist”.

I utställningen finns också teckningar av med förlagor ur ett tidskriftsreportage från 1940-talet om FBI. Teckningarnas titlar är bildtexter som ”Women working in file room FBI” och ”Man operating machine in FBI office”, men konstnären har uteslutit personerna och låter arkivskåp, fotoutrustning, bandspelare och förstoringsglas beskriva maktstrukturen.

I filmen ”Storage” har Jenny Perlin filmat en stor, anonym lagerbyggnad under en dag. Den närmast osynliga kolossen i stadslandskapet blir en metafor för de stora arkiven, för informationssamhällets informationsinsamlande. Och för den överallt närvarande vaksamma, anonyma staten.