Det handlar mycket om längtan efter form, medan färgen lockat mindre. Den stimulerande mångfalden av material och tekniker motsvaras inte riktigt av en bredd i motiv och ämnen. Undersökningar av inre världar och mänskliga relationer dominerar över iakttagelser av värld och samhälle.

Så kan man sammanfatta utställningen som de 20 avgångseleverna vid Gävle konstskola gjort på Konstcentrum som en slutpunkt på två års studier.

Det ser ut som kitsch, Lennart Thilanders installation av keramiska figurer i ”Dukat för två” – rader av getter, klövar som muggar, ett hästhuvud för blommorna och en valross som vinkylare, ett uggleliknande huvud på terrinen och en statyett av en sittande man – en man som också kommer igen som den ensamme i en skulptur i större format på golvet intill… men det är något helt annat än kitsch, det är inspirerat och humoristiskt original som tar loven av det kopierade och fabricerade – för det handlar om konstens kraft när den riktas mot billiga imitationer.

Anna Nyberg-Pudelzon väjer inte heller från det som kan uppfattas som kitsch i sina tre realistiska gipsskulpturer av en kvinna som går från uppgivenhet till hopp. Det är expressivt och modigt och visar en tro på konstens möjligheter att gestalta komplexa erfarenheter.

Hjärtat bankar och bankar och bankar i Klara Rydbergs videoloop av en man och två kvinnor (som växlar) med bar överkropp där ett animerat och detaljerat hjärta över bröstkorgen arbetar jämt och träget. Det är en mystisk pump, hjärtat, driven av krafter utanför vår kontroll; hur det är med hjärtats skäl är ju också en historia. Varför skulle annars två kvinnor vara inblandade i verket?

Maria Bah använder hår i sitt fantasifulla verk ”Stryka mothårs”, som har smak av en salongs samlade släktporträtt. Här finns små och stora reliefer av hår i olika nyanser, hår som karaktärer och personligheter, hår till och med i guldram.

Apropå familjestrukturer har Weronika Bela i ”Den katolska aspekten av ett polskt hem” spritt foton ur familjealbumet och över väggen. Där finns också en monitor med en videointervju hon gjort med sin mormor. Det är ett rikt verk, som genom sin struktur visar värdet i att utforska det väldiga landskap av minnen som en familj är, och inte bara nöja sig med vissa fakta och historier.

Trasigt glas blir återvunnet i objekt av Mari Jäderberg Vasdekis. Där finns former som kan påminna om modernismens skulpturer, fast lättare och ljusare. Hennes gestalter av skivat och limmat glas (Family Party Collection) får enkelt olika snabbhet, skilda karaktärer.

På Länskonsten i Hudiksvall kunde man se Maja Syris pastillformade keramiska objekt strödda över en vägg. Nu dyker de upp igen – den här gången svarta och vita, men ger ändå en frihetlig prägel åt rummet. Formsäkerheten finns också i Micaela Ådahls subtila skulptur av tunna kvistar.

Att konstvärlden har gränser har Sara Sjödin fått erfara. På golvet finns hennes klossar besökarna kan bygga med, men även en gunga för vuxna som hon tänkt hänga i Konstcentrums tak. Det gick inte (säkerhetsfrågor) och gungan ligger nu på golvet berövad sin kraft – och som en gestaltning av konstvärldens osynliga gränser…

Måleriet är något undanskymt i år. Joakim Wikman ”Djur, natur, nuclear” är exakt och intressant, liksom Jonas Westlunds oförskräckta målningar av samtidens jättearenor som berg i öde landskap.

Patrik Johansson visar både ett självporträtt och en flygande mobiltelefon.

Linda Ådahls abstrakta måleri tycks något oformligt, medan fotot av en bemålad man pekar åt performance.

Från kärlek till den orörlige mannens försvinnande i hemmets sopberg handlar Johanna Ivehorns animation. Det är effektivt berättat med blinkningar åt populärkulturens bilder av hemmet sedan Carl Larssons dagar.

Matilda Rune ser andra faror än monster i sina animationer och teckningar som vänder och vrider på identitet och sexualitet.

Under taket har Gustaf Lord installerat ett uppfriskande stim av origamifiskar, medan Johannes Melin ser mot mörker och djup i sin dystopi över världens tillstånd. Daniel Persson låter människor i ett hus framträda i fönstren – och Fanny Sundbom förvandlar en klänning delvis av fjädrar från plagg till objekt, och som utan komplikationer hävdar att det finns något kvinnligt.