Man kan föreställa sig vilket detektivarbete som ligger bakom en sådan här utställning. Föreningen Konstens rum i Sandviken hade föresatt sig att leta fram och ställa ut konst som fanns i Sandvikens kommuns samlingar. Materialet är förstås enormt och de fick snäva in sig lite.

De valde att lyfta fram kvinnliga konstnärsskap. De valde konstnärer som hade en tydlig relation till Gävleborg. Och de drog slutgränsen vid år 2000. Det gjorde kanske materialet något mer hanterligt. Ett arkiv med diabilder fanns tillgängligt. Sedan gällde det bara att hitta själva konstverken också.

Sveriges kommuner har traditionellt varit goda konstköpare men närmast dement virriga konstägare. När konsten väl köpts in och lämnats vidare till den arbetsplats där den ansetts höra hemma verkar lite vad som helst kunna hända. Många av de konstverk som utställarna sett på diabilder hade flyttats till nya platser. Andra hade försvunnit helt och hållet. Och en del av konsten visste inte kommunen om att den hade!

Så när man letade efter Marianne Erikssons självporträtt, köpt 1964, med hennes blick självsäker och beslöjad på filmstjärnevis, så hittade man också en monumentalmålning av hennes hand från 1982 som ingen visste fanns. Den stod trasig nere i en källare. Ett naturmåleri med kaleidoskopiska färgfält, en slags impressionism i Duplo i stället för de vanliga små legobitarna. Nu hänger den bredvid självporträttet på konsthallen.

Abstrakt och uttrycksfull på 50–60-talsvis är Margareta Sandberg-Högs målning ”Förbindelse”. På lager på lager av textil, det ser ut som torkat murbruk, har hon målat grafiska färgblock och sedan lagt på svart på ett sätt som påminner om Jackson Pollocks action-painting.

Jag fastnar också för Åsa Herrgårds luftballong i keramik, inköpt 1978. Luftballongen sticker till väders ovanför en stad med kyrka, hus och åkrar som blir allt mindre där nere. Jorden buktar utåt och neråt. På något märkligt sätt ser vi samhället som luftballongen borde se den, fast underifrån. Jag märker att jag ligger på knä och hukar. Visst borde den här keramiken ha hängt betydligt högre upp?

Över huvud taget hade det gått att hänga den här utställningen lite roligare. 63 väldigt disparata verk är lite mastigt, och de flesta ställs bara fram, arkivariskt redovisade, sida vid sida på väggen.

Nästa keramik att huka inför är Annika Sebardts ”Maskrosor när fröna flugit”. De är från ungefär samma tid som luftballongen, och också de har något sagoboksaktigt över sig. Stjälkarna är tjocka och rynkiga, inte riktigt som elefantben kanske, men som väl stoppade läderkuddar i alla fall.

Under vad som är kvar av de överblommade och undrande gapande blomkorgarna hänger det prinsesslockar eller möjligen bläckfiskarmar från sagoboken. Maskrosorna görs till egna individer, och det finns någonting väldigt rörande över dem.

Det är mycket på den här utställningen som är bra och konsthallen och Föreningen Konstens rum förtjänar en eloge för att de har dragit fram allt det här i ljuset igen. Det är förstås omöjligt att lyfta fram allt som förtjänar att lyftas fram men här är tre snabba på slutet i alla fall:

● Hjördis Johansson-Beckers ”Blåmes”, som med vara några streck och tryck med svampen fångar blåmesens essens.

● Inger Bergqvists ”Valhallafantasi”, som gör en söt idyll av det lite ödsliga Valhalla, och

● Maggie Wiboms byst av Per Bolinder. Han ser så självmedvetet högdragen ut! n

ny utställning

• Come Freedom

Konstnärinnor i Gävleborg

Sandvikens konsthall

Pågår 3-31 juli