Eigil Thorell växte in i konsten. Farfar Viktor Thorell var amatörmålare och han hade en bok med bilder av verk på Nationalmuseum. Pojken Eigil lärde sig mästerverken utantill. Han ritade av folk som kom och hälsade på. Du ska bli porträttmålare, sa farfar. Det berättade Eigil Thorell när jag intervjuade honom för den bok, som Gävleborgs läns konstförening gav ut till sitt 75-årsjubileum 2003. Men ändå var Eigil Thorells väg till konsten lång.

Han debuterade visserligen strax efter studenten i Sandviken, fick ihop en tusenlapp som gjorde att han kunde åka till Spanien och leva där i fem månader. Han tecknade för Gävletidningarna och hade en del andra uppdrag. Men till grafiken var det långt. Inte förrän 1969 fick han modet och kontakten med Falu grafikverkstad. Där kunde man trycka hans koppargrafik så att han blev nöjd. Han var noga med kvalitén.

Eigil Thorell arbetade som lärare på Murgårdsskolan. Det gick att kombinera med konsten, tyckte han, även om det betydde många nätter med nål och kopparplåt. 1981 blev det konst på heltid. Alltid i svart och vitt och nästan alltid torrnål. Varför ska man hålla på och krångla? sa Eigil Thorell, som inte älskade färg.

Det går inte att bestämma sig för hur mycket man ska ta livet på allvar. Många och delvis oklara orsaker färgar människans livssyn. En del ser ljust på tillvaron. Eigil Thorell hörde i sin konst till de svartsynta. Livet ter sig i hans bilder som en serie nederlag. Människohopen stretar i ett öde landskap. Ensamheten har inga gränser på jorden. Varför går man? Vart ska man? Vad gör man när man nått ett stup? Varje dag och varje steg ska bekräfta att frågorna inte ska besvaras. Eigil Thorells människor tyr sig trevande till varandra i hopp om gemenskap. De kan nog ta hand om varandra, kanske förstå varandra.

Ibland berättade Eigil Thorell om den udda människan, den som ser en värld vi inte kan upptäcka, en förkunnare eller en hänryckt, långt borta i sin sanning – eller förvirring, tolkningen är fri. Varför ska förkunnaren komma nedklivande till oss? Vad ska vi göra? undrar människohopen.

Om skapelsen saknar mening, kan ju knappast människolivet ha det. Kanske lever Eigil Thorells människor i de bittra följderna av idéernas och värdenas kollaps. Det finns bara tomhet bakom tron – oavsett om den är religiös, ideologisk eller filosofisk. Idéerna om mening och ideal blir då paradoxer, som kan förklaras antingen med en förlust av mening i det förflutna, eller med ett slags skapelsens felkalkyl.

Nu finns det andra infallsvinklar på livet. Det finns stunder av njutning, lust och jordisk kärlek bland Eigil Thorells många blad, då nattens mardrömmar och vargtimmens vånda viker en smula. Det kan finnas närhet – en människa håller om en annan människa och ger tröst, som är inlevelse, det som trots allt kulturer och samhällen kan byggas på. Eller skulle kunna byggas på. Men det behövs energi och vilja.

I den stora utställning Eigil Thorell hade på Konstnärshuset i Stockholm 2007 fanns oväntat ett konstnärens självporträtt. Det heter ”Muren”. Det är människan ställd inför de hinder som måste besegras varje dag för att något värdefullt ska bli uträttat och för att vi ska nå fram till någon annan.

Ett av Eigil Thorells senare blad fångade en vanlig eka svart i motljuset. På sjön går små vågor. Det kan vara en höstdag vid Storsjön. Ekan har väntat – vart färden går har du ingen aning om. Men du ska ro med stadig hand.