Hon skänker tröst som Di Leva
Relaterat
Artikelbilder
Sorgens kramkalas. Maria Berglins nya utställning på Galleri K visar vänner och familjemedlemmar som håller om varandra.Fotograf: Håkan Selén
Maria Berglin. Lugnare färger är en välkommen utveckling av hennes konstnärskap.Fotograf: Lars Wigert
Fakta
• Maria Berglin
Galleri K, Gävle
Utställningen öppnar 11/9
Maria Berglin, lokal kändis tillsammans med serietecknarmaken Jan, får mig att tänka på en annan Gävle-profil: Tomas Di Leva. Lite för att hennes gestalter bär klänningsliknande plagg, men mest för artistens välkända bön.
Vi har bara varandra.
I en utställning som verkligen är en utställning, inte en bunt hopslängda nya och halvnya verk, visar Maria Berglin vänner och familjemedlemmar i grupper som tyr sig till varandra, armar och händer som omfamnar och klamrar. Ett kramkalas i nio variationer som mer är en sorgens, tröstens och tvivlets omfamningar än glädjen i att vara tillsammans.
Armarna, vissa grova som smeders, och händerna myllrar, som om det finns fler par än vad det finns kroppar – och ändå tycks de inte räcka till för att hålla om varandra. De outgrundliga ansiktena spanar mot någonting i fjärran, men frågan är vad de tittar på? En annalkande fara, kanske till och med döden? Över målningarna vilar paradoxen i en religiositet utan religion. Kyrkmålningar i en kyrka som har begravt inbillningen om Gud och hyllar det enda som finns kvar.
Vi har bara varandra.
Starka färger har fått ge vika från hennes förra utställning, på Galleri Karlsson 2006, och tonen rör sig i de mer lugna vattnen av vitt, grått och blått med undantag för skarpa kontraster i kadmiumorange. Den senare tycks i ett par av verken välla över människorna, ett intryck som blir rikare av vetskapen om att det är en giftig färg. Kadmiumorange har också ersatt, om man vill se det så, de guldinslag som Maria Berglin tidigare arbetade med, vilket tillsammans med de mer nedtonade färgerna är en välkommen utveckling av konstnärskapet.
Fler verk än dessa hade gett en repetitiv utställning, eftersom varje målning är olika skiftningar av samma tema. Frågan är om de klarar sig lika bra på egen hand? Tillsammans skänker de en sorgesam känsla av tröst.
Vi har bara varandra.
