I utställningen deltar arton konstnärer. Den kallas ”Vestige: Traces of Reality”, ungefär svaga spår av verklighet. Temat är välfunnet för konstnärer som undersöker det som finns bakom eller under det vi vanligen ser.

Kvinnliga erfarenheter döljs givetvis inte i utställningen.

Jeanette May spanar på vackra män, som tycks tragiskt upptagna. Man ser ingen kvinna i dessa iscensatta foton, men väl spår som ett par röda skor, en klänning eller ett andra glas. Hon kallar fotografierna ”Easy on the Eyes” och citerar i bildkanten kvinnliga författare, som Dorothy Parker, när de gestaltat män en kvinna gärna vilar ögonen på.

Effekten blir dubbel, för man kan tänka sig att dessa män, som försjunkit i stunden, betraktas av deras kvinnor som gått i väg en stund och nu ser sin man på håll, utifrån, som en annan kvinna.

Men kärlek kan också ses inifrån. Ann Pachner gestaltar i fyra små tryck hjärtat – hur det röda till slut integrerar det blå. Kanske har all kärlek en blå fläck i djupet.

Nancy Lasar framkallar i sina teckningar klassiskt franska stilleben med vaser, skålar och blommor, men hennes bilder tycks bara ha kommit en bit på väg innan tankar och associationer dragit pennan på ett tätt och till synes planlöst äventyr, som en gestaltning av skapandets kamp och glädje.

Mer målmedvetet riktar Regina Granne sin uppmärksamhet i War Games (Krigsspel) där hon följer de smygande och svårupptäckta stridsflygplanens färd efter hotfulla pilar mot mål angivna i en värld av kartor. USA är ett land nästan ständigt i krig och det lindrar kanske någon att se verkligheten som spel, men denna virtuella värld är kopplad till kött och blod.

Handlar det om systemet? Catherine Mosley har i tre verk (Dot/Dash) fångat ett lätt förföriskt mönster som för tankarna till tabellverk, datorernas ettor och nollor eller storstadens rutmönster. Ett liknande tema har Daria Dorosh fångat i en svit om mönster (The Grip of the Grid) där vardagslivet, modet, datorerna och konsten synas med serietidningsliknande formspråk. ”OMG” (Oh My God), utbrister den lilla dockan när hon trippande på tangentbordet får veta att datorskärmen innehåller ett digitalt rutmönster.

Helt andra mönster fångar Liz Surbeck Biddle i sviten ”Aura”, ett begrepp som sägs beskriva andlig energi, fast här tycks det mer handla om många kolliderande auror (i ett konstnärkollektiv?).

Att söka spår mer konkret gör Barbara Siegel med tecknade objekt som stenar och koraller (Details). Dessa vanligen osynliga detaljer berättar om något som funnits, fallit sönder, vittrat och spritts; kanske finns ännu spår av det storslagna berget i gruset, kanske kan detaljerna inte separeras från den helhet, som trots allt består av detaljer.

Tillbaka till realiteterna kan man bli krävd på sitt pass. Louise McCagg har (Altered States) gått i förväg och gjort ett pass som en bok med röntgenfoton av passinnehavarens hjärna kompletterad med små röda pilar Titeln kan tolkas som försämrade tillstånd eller stater). En bra idé om EU och USA röntgade våra hjärnor, för då kunde man avvisa alla som tänkte minsta subversiva tanke.