Bananskal och drink på golvet
Utställningen ”The future lasts forever” på Konstcentrum i Gävle ser kanske mager ut vid en första anblick, men stannar man vid något av videoverken är man fast, och tillsammans ger filmerna ett fängslande panorama av liv, konst och politik ur latinamerikanskt perspektiv.
Relaterat
Fakta
”The future lasts forever”
KONST
Gävle Konstcentrum
Pågår: 19/11–4/3 2012
Sammanlagt visas verk av tio internationellt verksamma och välmeriterade konstnärer som nästan alla är födda eller arbetar i Latinamerika, eller bådadera.
Många har anknytning till Mexiko, andra har sin bakgrund i Brasilien, Cuba och Colombia. Några arbetar i Europa och ett par i New York.
Projektledare har varit Runo Lagomarsino, som bor i Lund och i São Paolo, och Carlos Motta från New York.
Carlos Motta fann namnet ”The future lasts forever” bland slagord och graffiti på en vägg i Aten. I titeln och i utställningen ser jag släktskap med världens demokratirörelser och protester mot auktoritära politiska och ekonomiska system.
I utställningen finns en tidsaxel. Då, nu och framtid är inflätade i verken och skapar stark gemensam energi. Nuet förändras med du läser detta, historien tolkas och omtolkas – men framtiden kan användas av alla.
Att konsten kan vara en del av storskaliga samhällsrörelser visar Francis Alÿs i sitt verk ”When faith moves mountains”. Det berg hon syftar på är en av de väldiga sanddynerna som omger Perus huvudstad Lima och där kåkstäder vuxit upp. När konstnären kom till Lima var det oroligt på gatorna, och idén var enkel: Folk kan försätta berg. 500 frivilliga fick spadar för att flytta en sanddyn. I filmen berättar några deltagare om slitet i hettan, men också om att arbetet skapat en tro på gemensam handling. Och det är en mäktig syn att se 500 människor stå på rad och gräva.
Zapatister och sandinister, kvinnokamp och protestmarscher, kandidater i politiska val, häcklande av motståndarna, partisymboler… Abraham Cruzvillegas har samlat och reproducerat affischer från 1968–2009. Affischen är en klassisk kanal alla kan använda, och samlade på en vägg gestaltar de både nuets snabba flöde och pekar framåt: sätt upp fler affischer!
Handlingen att slå sönder en glödlampa med hammare – och sedan försöka sätta ihop bitarna igen, upprepas gång på gång i Carlos Bungas video, som ett slags återvändsgränd. Man kan studera och tolka historien, men det är hopplöst att försöka återskapa en gammal ordning. Det gäller att komma ur detta läge. Nu!
Som en påminnelse om att historien ibland glömmer något väsenligt kan man se Mariana Castillo Deballs video om Borgia Codex, en handskrift från tiden före de spanska erövrarna, som brände aztekernas böcker. Borgia Codex räddades och konstnärens precist tecknade getsalter, växter och märkliga djur i bokens stil skildrar resan till Vatikanens arkiv – där boken förblev oläst under flera hundra år.
Jennifer Allora och Guillermo Calzadilla beskriver i sin film hur resterna av DDR:s parlamentsbyggnad i forna Östberlin rivs. Grävskopor arbetar, murar bryts ned, fundament svetsas sönder och en schäfer strövar omkring bland bråten.
Filmens lugna tempo och den gråmulna dagern frammanar känslan av en framtid som verkade osannolik för 30 år sedan. Men den är här nu, i bråten, men var och hur den ser ut är svårt veta även för en spårhund.
Gränsen mellan Mexico och USA är omstridd, hårdbevakad och livsfarlig för den som försöker ta sig över. Antoni Muntadas skildrar tunnlar, staket, helikoptrar och strålkastare i sin film, och i intervjuer blottläggs hyckleriet: smutskastningen av flyktingar som brottslingar och bärare av farliga sjukdomar och de underbetalda svartjobb som väntar på amerikansk mark.
Carlos Garaicoa kör leksakståg med omstridda ord och begrepp. I hans animerade film drar loket vagnar som bokstäver. Jag ser ordet ”Fanatismo” köra rakt in i en vägg och gå i tusen bitar, medan ordet ”Censura” gå spikrakt igenom väggen. Sällan ser man betydelser så konkret och smart analyserade.
Ett bananskal ligger på Konstcentrums golv. Det ska, enligt konstnären Adriana Laras, bytas ut varje dag mot ett nytt och till hör att det ska bevakas noga. Det är en stilla protest mot konstvärldens värdeskalor, som ju är en reflex av samhällets syn på värde och icke-värde.
Fler saker på golvet: uthälld i två fläckar finns rom och cola, det vill säga den klassiska Cubra Libre. Den tudelade drinken, som är spilld på uppdrag av Wilfredo Prieto, blir ett slags USA mot Kuba, men nog handlar Kubas frihet inte bara om USA.
Den som sett utställningen ”Spiralen och kvadraten” på Bonniers konsthall i Stockholm, med brasilianskt tema kan konstatera att Konstcentrums koncentrerade och genomtänkta utställning är helt överlägsen.



































