Toppsockergränd 6 är en exklusiv adress i Gävle. Guldkranar och marmorgolv? Nej, inget sånt.

Det ovanliga sitter på utsidan.

Fasaden är nämligen signerad av en konstnär. AnnMari Brenckert. En av få svenska konstnärer, kanske den enda, som arbetar professionellt med färgsättning av hus.

Och nu har hon kommit till Gävle.

Vi träffas i en barack på Gävle Strand. AnnMari Brenckert sitter med färgprover utbredda på bordet. Hon har just bestämt att trapphuset ska målas ockragult och ledstängerna mustigt mörkröda. Hissdörrarna blir gråblå som havet utanför.

I vanliga fall avgör arkitekten både en byggnads form och färg. Plötsligt var Alderholmen bebyggt med tegelröda och vita klotsar utan att någon konstnär varit inblandad.

Men ett hus kommer att skilja sig. Toppsockergränd 6. Det står som ett av tre bastanta sexvåningshus i rad, längst ut på udden.

Där har Ann Marie Brenckert fått i uppdrag att färgsätta både fasaden och trapphuset. Hon ska även göra en konstnärlig utsmyckning innanför entrédörren.

– Man borde använda sig av konstnärer oftare när man bygger hus, säger AnnMari Brenckert.

– Vi har mycket mer erfarenhet av måleri än arkitekterna. Under utbildningen står man ju och blandar färg konstant i fem år.

– Jag är unik som får jobba med färgsättning. Ingen av mina kolleger gör det. Men de flesta byggherrar känner kanske inte ens till möjligheten.

– Jag tänker mig huset som en fristående skulptur och jobbar som med konkretistiskt måleri!

När Toppsockergränd 6 står klar till våren kommer det att vända en mörkare sida mot havet, och en ljusare sida in mot staden.

Varför?

– Jag ville knyta ihop bebyggelsen, förklarar AnnMari Brenckert. På ena sidan om huset står de två andra sexvåningshusen redan klara och målade mörkgrå. På andra sidan in mot stan ligger vita radhus. Jag tänker mig mitt hus som en övergång. Det kommer att ha fyra olika nyanser i steg för steg, som ett prisma.

De tre sexvåningshusen är ju till formen nästan lika. Hur kommer det sig att de inte har en enhetlig färgsättning?

– Det har jag också frågat mig! Och aldrig fått något vettigt svar. Men husen har olika ägare. Det existerar inget helhetstänk. Så jag när jag kommer in i bilden vill jag försöka anpassa mig till omgivningen.

Det måste innebära stora begränsningar?

– Ja, men begränsningar kan vara en utmaning också. Det är spännande att driva fram ett konstnärligt uttryck i en snäv ram.

– Och även om jag varit först hade det funnits andra begränsningar som jag hade varit tvungen att inordna mig.

Inte heller som utställare i ett galleri är konstnären fri, påpekar AnnMari Brenckert. Man har ju alltid fysiska förutsättningar att förhålla sig till – som utställningslokalens storlek, väggytor och golv.

När Brenckert färgsatte ett nybyggt hyreshusområde på Barkarby flygfält, tidigare F8, utanför Stockholm för några år sedan var en k-märkt grön hangar den givna förutsättningen. Hon valde olika gröna kulörer för huskropparna; ”en arkitekt hade antagligen använt samma gröna färgburk på alla”.

Balkonger och fönsterbågar lyser i komplementfärgen rött. Här tillkommer även obrutet vitt på fasaderna, grå pelare och svarta tak. ”En färgexplosion”, berömde Dagens Nyheter det djärva valet.

De höghus som sedan tidigare står klara på Toppsockergränd har breda vita ”band” som oregelbunden dekor på fasaden och även runt vissa fönster. AnnMarie Benckert valde att knyta an också till detta. På hennes hus återkommer fönsterbanden i en mjuk gråblå ton.

– Det är väldigt diskret. Men jag vill binda ihop miljön på ett lugnt sätt. Själva grundförutsättningen är ju att de boende ska må bra.

Det är förstås ytterligare en begränsning för konstnären i dig…?

– Ja, men också ytterligare en utmaning. Människor ska leva med det här som jag gjort hela livet. Det ska gå över trender och över tiden. Det ska kännas skönt. Det får inte vara något man tröttnar på.

– Jag älskar miljonprogrammet, säger AnneMari Brenckert plötsligt demonstrativt. Nu när man har börjat putsa upp husen. De ser ju ut som monumentala skulpturer! En äldre generation tycker kanske illa om områdena men unga tycker att de är jättehäftiga.

Hur hade Toppsockergrän d sett ut om du haft fria händer?

– Det hade varit ockragult, rosa och grått! Jag skulle ha plockat fram den härliga färgerna i naturen på Gävle Strand. Den rosa randen i graniten, de lysande gula lavarna. Men nu kunde jag ju i alla fall låta måla trapphusen så istället.

Varför är svenska hus i allmänhet inte lika färgglada som i Grekland till exempel?

– Jag tror inte att det stämmer in här. Det är som när man reser till Indien och tycker att kvinnorna bär så fantastiskt vackra kläder och köper med sig en sari hem som man sen aldrig använder. I Sverige går alla i svarta vinterjackor. Det sitter djupt.

Innan konstnären tar tåget hem till Stockholm (Hornsgatan, inte miljonprogram) kikar vi på husets port där ett konstverk så småningom ska placeras. Hon är än så länge hemlig om vad. Men någon sorts anknytning till havet säkert.

Att anlita konstnärer för utsmyckningsuppdrag är än så länge betydligt vanligare än att anlita dem från början, i arkitektarbetet. AnnMari Brenckert har gjort många. Bland annat några uppmärksammade mosaiker i kvarteret Hänryckningen på Kungsholmen. Hon upptäckte att gatorna runtomkring hade namn efter författare. Så nu sitter porträtt av Harry Martinson, Eyvind Johnson och Pär Lagerqvist i entréerna.

– Det är viktigt att anknyta till platsen eller dess historia. I kvarteret Frösunda i Solna ville byggherren att jag skulle koppla till det militära eftersom ”Befästningskullen” låg i närheten. Men jag tände inte på det. Jag gjorde istället en relief av fruktbarhetsguden Frej som Frösunda ursprungligen fått sitt namn efter.

AnnMari Brenckert utbildade sig på Konstakademien på 1980-talet och i Frankrike, hon har bland annat undervisat på Konstfack och haft en lång rad egna utställningar med installationer, måleri och skulptur, även om uppdragskonsten numera överväger.

– Det är alltid ett tråkigt slut på en utställning. Det är deppigt, även om man fått bra recensioner och sålt en del. Man har lagt ner sin själ och sen är det bara att plocka ihop, säger AnnMari Brenckert.

– Men ett hus finns kvar. Det ger mer feedback. Att allt lever vidare är också en kvalité.

Hur ser staden Gävles bebyggelse ut tycker du?

– Den ger ett storslaget intryck!