Egentligen borde snö förstöra ett konstverk. Allt som är intressant i landskapet, alla färger och alla detaljer, har begravts under ett monokromt lager, ett täcke som jämnar ut allt till en stor vithet.

Men snö är inte bara vithet, och den konstnär som försöker fånga snöns alla nyanser med enbart vitt, är lika dömd att misslyckas som någon som försöker måla skogen med enbart grönt. Snön kan lysa intensivt i vitt, som en kall sol i en hinna över marken, men den kan också vara i nyanser av blått och, när det töar, grått, den kan också vara rosa och gul … och snöns färgpalett kan även definieras efter vad den inte är: naturens klorofylliga grönhet. Målningar av snöklädda landskap är en frånvaro av grönt. Vi ser att det gröna saknas, sedan ser vi snön.

”Vinter är faktiskt ett provokativt, oväntat tema för konst: det går emot aptiten på det ljusa och den nakna kroppen som lockade allt ifrån konstnärer i det gamla Grekland till Matisse att hylla det varma, somriga Medelhavslandskapet”, skriver konstkritikern Jonathan Jones.

Den första snömålningen, åtminstone i den officiella historieskrivningen, kan sägas vara Limbourg-brödernas vinterskildring i en kalendermålning. Men det är Pieter Bruegel den äldres ”Jägarna i snön” som är snökonstens alfa och omega, ett magnifikt snölandskap som alla konstnärer därefter har varit tvungna att förhålla sig till, om de vill fånga de vita flingornas värld.

Bruegel målade flera andra snöskildringar, likaså hans son, men det är ”Jägarna i snön” som har fastnat mest i det kollektiva medvetandet (utsedd till världens bästa målning av tidskriften Axess konstkritiker Therese Bohman, när hon häromåret listade konsthistoriens bästa verk). Målningen härstammar från en köldchock. Åren 1564–65 var vintrarna brutala, början på vad som kallas en liten istid som sänkte ner Europa i ett köldhål av missväxt och hackande tänder. Bruegels målning visar en grupp jägare som återvänder till civilisationen efter en jakt, bytet är magert. Han ger en slående vy över en dal, där jägarna i förgrunden är på väg ner och har en trötthet i kroppen som kontrasteras mot isleken nere på de frusna sjöarna. Himlen är blygrå, snön är blöttung, trädstammarna är fuktigt svarta.

”Jägarna i snön” kan ses som ett försök att skapa en konst med tydlig hemvist i norra Europa, ett identitetsskapande där snön spelar huvudroll.

Skridskoåkande och lek på frusna vatten kom att bli ett vanligt motiv, som exempelvis hos Avercamp, medan, säg, Edvard Munch använde snön som en ångestskapande effekt. I ”Jägarna i snön” förenar Bruegel snöns lekfullhet och allvar, vilket är en av de bidragande faktorerna som gör målningen så stark.

”Av de sju vintertavlor som ännu återstår är dock ’Jägarna i snön’ den klart bästa, just för att i den har landskapet faktiskt huvudrollen”, skriver historikern Peter Englund om Bruegels serie med vintermotiv.

Kunsthaus Zürich, som i februari har en utställning om vintermotiv inom konsten, skriver att ”skapelsemyterna hos de flesta stora civilisationerna är eniga om att vintern kom till världen för att straffa människan”. Snön som ett minusgradigt helvete. Att önska en vit jul är en modern lyx, vilket framgår av att studera konstens vinterskildringar. Först med varma, sköna element har snön som dödsmetafor börjat töa.

Att hitta en klar betydelse för snö i konst är vanskligt. När snön faller över ett verk, införs ett slags undantagstillstånd. Snön signalerar en paus, en parentes i tidsflödet. Det första snöfallet kan ha karnevalens funktion där allt omkullkastas. Men snöns formbarhet som metafor gör att varje konstnärstemperament kan låta flingorna falla för att passa sina egna syften. Ta Monets ”Die Elster”, en vilsam pastoral idyll under ett tjockt snötäcke som tycks vara varmt, och jämför det med snön i Anselm Kiefers konst, där vitheten accentuerar mörkret i den tyska historien. Eller så kan snön användas på ett sätt som aldrig skulle ha föresvävat de gamla mästarna – för att kissa i. Den brittiska konstnären Helen Chadwicks ”Piss flowers” är avgjutningar av de hålrum som bildats i det snölager som hon har kissat över. Formbar, indeed.

En snöfärg har vi glömt: den smutsbruna. För i verkligheten dröjer det inte länge förrän det klart, ögonsvidande vita övergår till en skorpa av avgaser och smuts. En konstnär som har fångat denna mer sentida bild av vintern är den svenska fotografen Lars Tunbjörk, som i sin fotosvit/bok ”Vinter” har ett fantastiskt fotografi av en moloken snögubbe, med hysteriskt leende, som ser ut att ha släpats i asfalten efter en bil.

Om du, liksom jag, hyser en förkärlek för snö i bildkonst, rekommenderar jag att du surfar in på Wikimedia commons samlingssida för vinterkonst (sök på ”winter in art”). Jag klickar runt bland de snötäckta landskapen för att till slut fastna för min snöfavoritkonstnär: Caspar David Friedrich.

Han har gjort ett flertal målningar där snötäcket ligger tjockt, men om jag måste välja ut en av dem, är det hans ”Vinterlandskap” från 1811. I Caspar David Friedrichs motivvärld är snön lika mycket ett mentalt tillstånd som en fysisk realitet. ”Vinterlandskap” visar en man som har slängt sina kryckor och ber i snön vid ett krucifix i ödemarken. Ur vinterdimman i fonden tornar en mörk katedral, en bild för hans tro. Snön tillför bilden en stämning som aldrig hade kunnat frammanas utan den. Det är lätt som betraktare att känna snöns sug i de trötta benen, dess kyla, och snöns ljuddämpande effekt ger målningen en känsla av tystnad. Friedrich var en av de första konstnärer som målade vinterlandskapet som en död, stilla plats – och snön har sällan sett så hopplös och likgiltig ut inför människans vedermödor som i ”Vinterlandskap”.

Målningar får inte sällan ett märkligt perspektiv när motivet täcks av snö. De stora, vita ytorna kan rentav ses som en äldre släkting till modernismens karga vithet, och i vissa fall får landskapet en abstrakt känsla långt före det abstrakta måleriets genombrott.

Konstens snö är trendberoende. En klimatförändring, den lilla istiden, producerade några av konstsnöns mästerverk, och kanske skapar dagens klimatförändringar med prognoser på en flera grader varmare planet en renässans för snömotiven. Bruegel skildrade ett nytt, vitt landskap – vår tids konstnärer får istället bevara den vita ytan som ett minne för en framtid där flingorna har slutat falla.