Det fattas något i Gävlekonstnären Tina Lindbergs verk. Men jag klagar inte, jag säger det som beröm.
Hennes teckningar liknar serie­rutor berövade sina seriefigurer.
Men det är just saknaden som fångas. Hålrum, tidlöshet, de dimmiga minnenas tafatthet.
Fyra skisser från gamla Strömbadet är en tacksam ingång till Tina Lindbergs konstnärskap. Vi ser bassängernas ljusblå skvalpande vatten, biljettkuren i trä, ett schackrutigt golv, ödsliga kakelytor. Så kommer hon ihåg det, från när hon var sådär 14 år. Nostalgi-skärvor. Flydda dagar. Och en plats som det inte ens går att återvända till, den jämnades för länge sedan med marken.
Man kan också föreställa sig bildsviten som en illustration av att tiden på sätt och vis skulle stå stilla – om det inte vore för människorna som passerar.
Teckningarna är hypnotiserande i sin naiva enkelhet. Likadant när hon noggrant ritar en leksaksbil som ser ensammast ut i hela världen, och en flygplanskabin där inga passagerare reser men där både Tintin, Lasse Åberg, Tina och du och jag möjligen suttit.

Tina Lindberg förestår Idkas utställningslokal Kulturkiosken i Gävle. Men i rollen som konstnär ställer hon nu själv ut hos ”konkurrenten” Centralgalleriet. Det är inte debut, dock hennes första större separatutställning i Gävle, och för första gången teckningar.
Och det är delvis en annan Tina Lindberg än den konstskolestudent som skapade ett bitskt matchställ som blivit berömt. En fotbollskostym med nakenmotiv som gav fingret åt Fifa-presidenten Sepp Blatters sexistiska uttalanden. Länsmuseet köpte verket på stående fot och det efterfrågas numera ofta av andra konsthallar.
”Då jobbade jag med humor, jag ville knäppa på näsan”, konstaterar Tina Lindberg.
I dag är uttrycket mer raffinerat. Hon har hunnit gå ut Konsthögskolan i Umeå och återvända till Gävle och bland annat medverkat med installationer på Länsmuseet i utställningen ”Cocktails & Dreams”. De nu aktuella teckningarna ser hon som en mer ekonomisk form av installationer. De kan sägas vara motsvarande undersökningar av rum, fast tvådimensionella.

I Centralgalleriet visas också ett antal collage, rivna pappersark ordnade i grafiska mönster, upphäftade som på anslagstavlor, eller strödda över en vägg. Det är en annan form av återvinning och dokumentation, där man lappar ihop och bygger om, av något som varit större.
Collagen framkallar skilda stämningar, ett känns friskt äppelrunt, ett annat bara trasigt.
I utställningen finns dessutom en videoloop och åtminstone från tv-skärmen erbjuds mänsklig kontakt. Det är en rakningsprocedur som filmats, ett ansikte skalas av och blir som nytt. Å andra sidan skildras ju en syssla som måste utföras om och om igen, ett evigt göromål. Även där konstruerar Tina Lindberg samma tidlöshet – på sitt väldigt choosefria, men ibland en aning svåråtkomliga sätt.