Cina Autio från Torsåker försöker med sitt måleri på Galleri K i Gävle måla själva känslan. Det gör att målningarnas gestalter kan tyckas eftertänksamma, närmast stillastående.

I sitt arbete att tränga in i känslornas universum är Cina Autio inte ute efter porträttet, och människorna i hennes målningar är anonyma. De finns där som ett slags referens, och även om de är viktiga, är hållning, gester, rörelser eller blick (som man ibland bara kan gissa sig till) det som verkligen gestaltar känslorna. De vitala och väl avvägda färgerna bidrar till tolkningsprocessen, men lättar också upp målningarnas tunga kroppar.

Vi har att göra med olika aspekter av känslans livscykel – som tålamod, insikt, om att lämna, följa och bege sig, om att få veta, vara förbryllad och undra.

”Tyngd att bära” är för mig en central målning i utställningen. Vi ser två människor, den ena framför den andra. Den bakom lägger händerna på den andres axlar. Men vem tynger vem? Den som står framför kan förstås känna den andres tyngd – men den som står bakom känner kanske ett orimligt tungt ansvar för den andre.

Hela känsloregistret finns i färgspektrumet över gestalterna: från den kalla blå till den varma röda. Och känslor kan förvisso växla och göra människor till rov för stridiga känslor, som det heter i gamla romaner.

I verk som ”Lämnar” och ”Obehindrad” tycks känslan tydligare. Den som markerar sin avsikt att lämna höjer armen och gestaltens hållning präglas av befrielse, utan oro för följderna och för framtiden.

Den obehindrade, som kan vara ett barn, klättrar över ett staket eller ett räcke och ser verkligen ut att vara sin egen. Men denna befrielsehandling kan också – eller samtidigt – säga att jag ska fram, att jag inte bryr mig om de andra.

Hon, som i en annan målning inte tvekar, har flyttat fram ena benet till att stå stadigt förankrat i verkligheten, medan den som beger sig, har en väldig styrka i axlarna. Så rör vi oss i vår känslovärld, som vid närmare eftertanke är den som betyder mest i våra kontakter med andra; tankarna och de snabba orden har sin verklighet, men det som berör oss är känslorna – när de sätts i rörelse, växer och blir kvar.