Hon iakttar och undrar. Hon färdas i fjällvärlden, i Istanbul, i New York och i Japan, som spelar en stor roll i utställningen. Det genomtänkta stör inte målningarna, tvärtom, det ger dem ett tätare innehåll. Som en bra historia.

Carina Bodström har jämfört med tidigare skärpt uttrycket i sina bilder genom kraftigare konturer och högre energi, mindre realism och mer expressiva tag. Tilltalet är mer direkt: Hallå, är du där? Den som tänker på hennes stilleben känner nog inte igen sig.

Ett renodlat stilleben hittar jag, ett bord med udda porslin i svartvita mönster. Tidigare har Carina Bodströms måleri mer handlat om att studera ordningar, om formerna hos – och för – det som händer och sker. Nu är siktet mer inställt på att lämna formen och ge sin mening om vad som händer. Det är ju händelserna som ideligen stör ordningarna.

Konstnären från Ockelbo ser nyfiket på världen. Men hon nöjer sig inte med att skildra det hon bokstavligen ser, utan blandar landskap och tankar av helt olika slag och för ibland in gestalter i målningarna – som två systrar – som för att knyta mänskliga erfarenheter till världens händelser. Ibland är det solljusa vänliga tropiska nejder, ibland styr hotfulla moln över världen, det skiftar.

Där finns landskap med orkidéer och annan tropisk växtlighet, apor och körsbärsblom, som inte utesluter en älg på besök som i ”Oväntat möte”, eller mötet med det japanska paret i båten som färdas under norrskenet.

Målningarna med japanska motiv handlar om tsunamin och Fukushima, om utsattheten inför katastrofernas väldighet. I ”Fukushima” ser vi en kvinna. Bergen i bakgrunden är delvis blodröda, djuren står uppstallade och körsbärsblommorna är vita. En mur skiljer henne från naturen och på den grå himlen hänger moln som släpper ett oroväckande regn. Vad kvinnan tänker och känner uttrycks inte; det känns som en bra tolkning av det tystlåtna japanska samhället.

Även i en annan målning (Två systrar) finns de hotfulla molnen, men de två blonda barnen tycks omedvetna om faran. Däremot tycks de två svarta får som tagits plats på deras huvuden ana. Systrarna har ingen skuld i detta, men ska de överleva?

En Non–Stop Geisha är en geisha med de typiska godisfärgerna som bakgrundsprickar. Det kan ses som ett av Carina Bodströms ganska många måleriska infall. Det kan vara ”Det brinner i knutarna”, där det verkligen brinner i knutarna i ett hus i bakgrunden.

Man kan placera Carina Bodströms måleri i traditionen från Lim-Johan och Hans Wiksten (hans ugglor besöker bland annat målningen av det brinnande huset). Inte minst när det gäller att uttrycka hela skalan från idyll och glädje till det mörka, hotfulla.

I utställningen finns även skulpturer i en enkel dockform. De har namn som Navisia, Niveta och Sarcinata och bär attribut på huvudet. Navisia, som bär ett segelfartyg hör förstås ihop med havet. De tycks noga med att gestalta sin karaktär. Men hur har de blivit det de är, hur blir du den du är? Sådana frågor känns angelägna ta upp med dessa personligheter; det enda vi hittills vet är att vi är olika som de.

Niels Hebert