Här finns teckning, måleri, hantverk, textil, skulptur och allt går väl ihop i hyttans stora rymd. I utställningen deltar 13 av nätverkets medlemmar, som är konstnärer, konsthantverkare och slöjdare i Gävleborg.

Entrén är pampig. Besökarna känner sig nog utvalda inför mattan på golvet av Inger Malmström i återbrukat sammet och under hennes krokanliknande lampa i taket, ”Kronan på verket”, också vunnen ur använt. Hennes material kan överraska – i utställningen finns också en urna i förbrukat duschdraperi och en återvinningstårta med grädde i gammal kråsteknik.

I en helt annan värld rör sig Karin Östs tuschteckningar av blommor. Hon lyckas med konststycket att ge den tegelvägg där hennes teckningar hänger känslan av blomsteräng. Det handlar om friskhet i konstnärens blick.

Kanske är det enkelheten som gör det. Samma känsla av närhet finns i Lisa Ekmans stora keramiklöv i dovt blekta färger. Ett blad är väl ett blad… inte alls, det vet Lisa Ekman, ett blads nerver formar sig som ett träd och ett lövs kanter blir spröda och fransiga när det börjat torka och drar ihop sig.

Elisabeth Lundwall tar ut svängarna i trä någonstans mellan snideri och skulptur. Här finns den klassiska madonnan med barnet, men också en hel rad ”burkgestalter”, änglar och djävlar i en salig blandning. Man anar en stor glädje i att ge de många fysionomierna liv, vare sig det handlar om ”Vilket Päron” eller om ”Monstruös”. Man kan ana orosandarna i medeltidens kyrkokonst i bakgrunden.

Uttrycksfull på ett annat vis är Ulrica Bergströms ”Kroppsstycke”, en originell och intressant skulpturform i det lilla formatet, medan hennes reliefer av djurkranier (som Bambi) är klassiskt enkla. Stark surrealistisk kraft finns i några av Misan Terjes bilder. Hon visar också exakt och vackert pärlbroderi, men hennes gestalter som kan hota med foxtrot eller vill flyga till månarna har en energi som gör att man gärna vill se fler.

Torun Eliasson visar i en triptyk ett nordligt landskap, kanske att vila i. Hon har i alla händelser utgått från den hängande fladdermusen i vinterdvala i målningen ”Väntar vilar”. Tillståndet är att bida sin tid, invänta sitt flygväder. Till det krävs både självinsikt och tålamod.

Abstrakt måleri med inslag av metalltråd och spegelfragment finns i Gunilla Löfgrens ”Reflexioner”, som hänger i motljuset under ett fönster. Man kan tänka sig bilder av vattenrörelser i ett inre, meditativt landskap.

Det inre landskapets konflikter får intressanta uttryck i Lena Iséns målningar, men när hon ger sig i kast för att gestalta det mer symboliska inre blir det konventionellt. Det yttre landskapet sedd med en lugn blick möter oss i Eva Olssons akvareller. Men det kan bli för mycket av stillhet… vad händer under ytan, bortom horisonten?