Hur ska vi minnas de döda? Förstå vår historia? Vår framtid? Samtid?
Temat ”förlust” går igen i allt på årets utställning i slottsparken i Wanås. Ett tema som visar sig bära många av samtidens stora frågor. Läs Niels Heberts recension om möjliga monument över vad som borde bli kollektiva minnen.
Högt på gaveln till det gamla stallet i Wanås slottspark i Skåne sitter en klocka med dubbel urtavla.
Den vänstra klockdelen går mot det förflutna, den högra mot framtiden. Stallet är Wanås konsthall och klockan ett verk av Esther Shalev-Gerz.
Klockan kan ses som ett nav i årets Wanåsutställning med temat ”Förlust”. Kanske är det en synvilla, men utställningen ger intrycket av att krig och förtryck ifrågasätts av fler och tydligare röster. Makthavarna får allt svårare att hindra kreativa protester som sprids via internet och annan lätthanterlig teknik. Men ibland tycks konstnärerna gå vilse.
Soldaten Katrina Bell-Johnson från South Carolina dödades i Irak den 16 februari 2005. Hon hade fyllt 32, var gift och hade en baby: ”Two months after giving birth, she was shot in Iraq”. Hon var omtänksam, lojal, generös…
Uppgifterna är hämtade ur Emily Princes uppmärksammade porträtt av dödade soldater med den långa titeln ”American Servicemen and Women Who Have Died in Iraq and Afghanistan (But Not Including the Wounded, Nor the Iraqis nor the Afghanis) (2004–)”, och som visas på Wanås.
Förlagorna hittar konstnären på en webbsida. Under många porträtt har hon med blekt bläck återgett biografiska noteringar från webbsidan likt dem om Katrina Bell-Johnson.
Emily Prince började teckna de dödade 2004 och ska fortsätta så länge krigen pågår. Ansiktena fyller en lång vägg. I dag är de nära 5 000.
Konstnären vill kanske säga att de kunde ha varit du eller jag, men var i hennes verk är kriget? Vilka är de ansvariga? Vem bryr sig om irakiska och afghanska offer?
Efter första världskriget uppfördes i Paris det första av en rad monument över den Okände soldaten med kvarlevorna av en soldat som inte kunde identifieras. En okänd kropp var allas. I vår tid då individen (ofta skenbart) sätts i centrum finns inga okända soldater. Nu är det var och en. Därför förs tankarna i Emily Princes verk inte till slagfältet (som inför den Okände soldaten), utan till de anhöriga och publiken förväntas inför dessa dödsannonsliknande bilder skänka de anhöriga sin sympati. Kriget som kollektiv handling (dårskap) ifrågasätts egentligen inte.
Kanske är jag för negativ, kanske kan alla dessa ansikten bidra till en gemensam protest. Så många döda. Hur ska vansinnet stoppas?
Filmen ”Clapping with Stones” av Lida Abdul, som bor i Kabul, känns mer genomtänkt. En grupp svartklädda män slår stenar mot varandra som för att befästa minnet att här i Bamiandalen stod två stora Buddhastatyer, som talibanska trupper förstörde 2001 och som buddhister ansett beskyddat dalen sedan 400-talet.
En annan protesterande kvinna är Regina José Galindo i Guatemala City, som i sin starka och modiga film ”Vem kan radera spåren?” bär en skål blod genom hemstadens folkträngsel.
Då och då sätter hon ned skålen och doppar sina fötter i den. Så skapas blodiga spår från konstitutionsdomstolen till nationalpalatset i protest mot att domstolen godkänt den tidigare diktatorn Ríos Montt som presidentkandidat. Under Montts regim på 1980-talet dödades tio- tusentals oskyldiga.
På golvet i Wanås konsthall ligger en stor hög klossar på golvet. ”Bygg gärna!”, står det textat bredvid två par skor, ett barns och en vuxens.
Stockholmskonstnären Alejandra Lundéns verk sägs vara ett minnesmärke över de barn som dödats i konflikten mellan Israel och Palestina och består av 843 handgjorda klossar som graverats med barnens namn.
Men leka? En stunds lek här kan inte lindra beklämningen inför dessa tragiska klossar. Likheten med Emily Princes döda soldater må vara ett sammanträffande, men detta verk tycks mig oreflekterat. Ingen leker på kyrkogårdar. Vad är poängen att leka med döda barns namn?
Jon Brunberg, Stockholm, försöker med ritningar, skisser och markeringar i parken beskriva en idé om ett minneskomplex med ett interreligiöst center, ett forskningscenter och ett minnesmärke med plats för namnen på de cirka tio miljoner människor som dött i krig sedan 1945. Det känns som en blåögd kopia av Maya Lins Vietnam Veterans Memorial i Washington från 1982. Utan Vietnammonumentet skulle verken av Prince och Lundén knappast heller finnas.
Tre som blickar bakåt för nuets skull är Kara Walker som med sina stora silhuetter uppsatta direkt på väggen, fångar det vardagliga förtrycket i rasåtskillnadens och manssamhällets värld med pregnans i det sagoaktiga uttrycket, Ann Böttcher visar en ryamatta efter ett svenskt nationalsocialistiskt helgkort från 30-talet, med motivet halvt dolt i den långhåriga ryan, och Sophie Calle visar foton av numera tomma platser i Östberlin som pryddes av officiella symboler för DDR.
Vad minns vi – och vad ska vi minnas? Matthew Buckingham har studerat Mount Rushmore, berget med nationalmonument av fyra tidiga amerikanska presidenter i jätteformat. Konstnären går både bakåt i tiden, då berget var indianernas, och 500 000 år framåt då berget eroderat.
Augustinus (354–430) sa att alla vet vad tiden är, men att ingen kan förklara den. Han konstaterade att nuet inte kan mätas, fast det rymmer både minnet och förväntningarna om framtiden. Så en utställning – som går både framåt och bakåt som klockan med de sammanvuxna urtavlorna – vidrör oupphörligen nuet.
Nuet är realiteternas rike. Det förflutnas smärtor och goda minnen bleknar och framtiden är alltid osäker. Men nuet är i din hand, eller i någon annans. n