Men värst är att Bollnäsborna har förlorat sitt torg i stadens hjärta. Kommunledningen sålde ut marken till ett danskt fastighetsbolag som lovade att bygga en glassig köpgalleria.

Av planerna har ett år senare blivit intet. Platsen ligger öde. I somras såg den ut som en grusöken (jo, jag passerade då också).

Parkbänkar, scen, torghandel och konstnärlig utsmyckning hade fraktats bort – inför det ideligen uppskjutna byggandet.

Så kan det gå. När politiker förhastat gör sig av med det som både är en kommuns mest värdefulla mark och invånarnas viktigaste offentliga rum.

Jag berättade närmare om saken – hur drömmar snabbt kan förvandlas till mardrömmar – i en artikel i höstas. I samband med debatten om Strömvallenprojektet.

Gävle borde förhoppningsvis kunna lära sig något av affären.

Sedan dess har inte mycket hänt i Bollnäs utom att det danska fastighetsbolaget gjort en grop som de kallar byggstart – för att inte riskera att köpet går tillbaka, läser jag i Aftonbladet som oväntat tar upp frågan (5/1).

Brotorget i Bollnäs har blivit ett riksintresse. Och det är kanske tur, men samtidigt sorgligt. Åtminstone om man ska tro artikelförfattaren David Nyman.

”I småstaden finns inga aktionsgrupper, få offentliga forum, och kanske framför allt, ingen organisation med auktoritet och sakkunskap. Motståndet blir kraftlöst och saknar arena”, skriver han.

Nyman jämför med de effektiva protesterna i Stockholm när Sergels torg hotades av inglasning.

I Bollnäs var missnöjet med torgmissbruket omvittnat stort men lyckades trots det aldrig vinna gehör hos politikerna.

Hur mycket småstad är Gävle? Låter vi oss också köras över?

Bodil Juggas