Bara textade namn på bruna kuvert påminner om att en människa funderat och sorterat.

I ett rum bakom tung plåtdörr står arkivskåp på arkivskåp med tidningsklipp och gamla fotografier. Rader av hängmappar från golv till tak. Det är tyst. Papperstorrt.

Man kunde tro att ordning härskar.

Men vi är väl inte mer än människor. Jag hämtar ett kuvert och glömmer att lägga tillbaka det. Eller lägger tillbaka det på fel plats. Missar att lägga i hela innehållet. Slarvar. Har bråttom.

En gång försvann en hel innehållsförteckning – själva ”nyckeln” till arkivet. Hundratals mappar blev i ett slag värdelösa, eftersom de blev osökbara.

Ett arkivarielöst arkiv förfaller, låt oss vara överens om det.

Vi har förstås den moderna tidens arkiv också. Det oändliga, digitala, som rymmer allt vi publicerat under den datoriserade tiden och som sköter sig självt. Det är försäkrat mot mina mänskliga brister. Inget man hämtar kan gå förlorat. Ingen risk att jag stökar till.

Och ändå svär jag varje dag över försvunna texter och bilder.

De går inte att hitta.

Inte därför att de inte finns. Utan därför att också det automatiska arkivet kräver en människa. Som kan söka på rätt sätt med rätt sökord.

Och som kan se till att sakerna i arkivet lagras på rätt sätt, med rätt sökord. Det är mitt och alla andras ansvar. Ofrivilliga amatörarkivarier. Och vi slarvar. Vi glömmer. Har bråttom.

Det arkivarielösa arkivet styrs av arkivfunktioner som säkert tycktes vettiga den dag de skapades men som inte förändras med tiden och ett fel från begynnelsen blir ett fel i oändlighet.

Dataarkiv förfaller inte. De blir bara mer och mer spöklika.

Jag vill krama en levande, professionell arkivarie, särskilt när jag får ett mejl från Håkan Fernström i Östersund.

Hej Gävle, min barndomsstad, skriver han.

Håkan Fernström har läst en artikel här på kultursidan (2 januari) om Jussi Björling. Texten har återuppväckt en stark barndomsupplevelse:

”Jussi uppträdde på Furuviksparkens stora scen och sjöng bland annat ’Till havs’ samtidigt som det blåste friskt ute på havet och man kunde höra vågorna slå mot strandens klippor i bakgrunden.

Det bör ha varit i slutet på 40-talet eller i början på 50-talet.”

Men exakt när? Det vill han ha hjälp med.

”Det skulle vara trevligt om du kunde titta i arkivet och kanske hjälpa mig att komma fram till rätt årtal”, säger Håkan.

Visst vill jag hjälpa. Det går – sådär.

Den stora tenoren gav åtta konserter i Furuviksparken mellan 1939 och 1956, visar det sig. Opera värderades högt och hans gage, 6 000 kronor, var fem gånger så stort som exempelvis Lill-Babs eller Karl Gerhards, hittar jag uppgifter på.

Söndagen 6 augusti 1939 gjordes även en inspelning när Jussi Björling sjöng i Furuviksparken.

Detta hände sig dock före både det haltande pappersarkivets och det lika haltande dataarkivets dagar.

Mycket mer kan jag inte få reda på – annat än genom att bläddra igenom hela årgångar av gamla tidningslägg.

Och vem har tid att göra det? Kanske om det fanns en arkivarie att krama.