De är par i bok. Författare som slår sig samman i tvåmannalag för att skriva böcker. Bara under våren kommer flera romaner och faktaböcker ut som skrivs av en duo.

Vi som någon gång har försökt oss på att skriva en roman, och trasslat in oss i intriger, av misstag gett samma romankaraktär två olika namn och fått skriva om inledningen för att stilen skiljer sig så markant från avslutningen, är förstås nyfikna på hur de svårigheterna hanteras när flera kockar lagar soppan.

Det äkta paret Torbjörn och Ylva Esping kom i dagarna ut med boken ”Monsterbiff till middag?” om den svenska köttindustrin, ett reportage skrivet av två personer men som berättas av ett ”jag”. En frustrerad Nina Lekander, kritiker i Expressen, fräste upprört: ”Vem talar? Det är irriterande med en bok som uppges ha två författare där reportagen skrivs i jagform.”

Ett slags omvänt pluralis majestatis. Man kan tycka att den äktenskapliga lyckan blir lite väl gosig om ”vi” övergår till ”jag”.

Ett annat äkta par som skriver tillsammans, i Sjöwall/Wahlöö-anda, är Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril under pseudonymen Lars Kepler. Med tanke på att de redan följer upp debuten ”Hypnotisören” med ”Paganini-kontraktet” i sommar, finns aningen om att tandemförfattande blir en energiboost för att snabba på produktionstakten. När Kepler-deckaren har stökats undan kan de återgå till sina höglitterära, men föga lönsamma, romaner under eget namn.

I höstas var jag och såg deckarparet Roslund och Hellström berätta om sitt författarskap på Andersbergs bibliotek, och de konstaterade då att det är få författare förunnat att leva på sina böcker, och att de är två som lever på författarskapet är mirakulöst, menade de.

Att två får dela på en inkomst säger sig självt, men kan den inkomsten dubbleras av att två varumärken slås samman? Den förhoppningen ligger bakom Liza Marklunds och James Pattersons ”Postcard killers”. James Patterson ville sälja mer i Skandinavien och slog samman sitt varumärke med Marklunds, som när ett storföretag köper upp en mindre konkurrent för att kapitalisera på dess renommé.

Liza Marklund och James Patterson har inte några särpräglade litterära stilar som stör. En sådan som, säg, Björn Ranelid skulle ha svårare att hitta en kompanjon till sin prunkande prosa – och ego. Denise Rudberg och Daniel Möllbergs vattniga stil i ”Malin och Henrik” konkurrerar inte ut varandra. Man vet inte vem som har skrivit vad, och man bryr sig inte.

Per Nilsson och Katarina Kieri konstaterade nyligen i en intervju att ”vi hade aldrig en tanke på att det skulle kunna vara säljande att skriva ihop, så plötsligt är det författarpar överallt.” Bara trenden att skriva tillsammans ger värdefull uppmärksamhet. Är det därför Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson antyder att hon varit delaktig i Millenniumserien?

Nu återstår att se vilket delat författarskap som blir först med att få Nobelpriset.