Skvallret har klätt sig i haute couture, klivit upp på röda mattan från rännstenen och skaffat sig Elisabeth Tarras-Wahlberg – kronprinsessans före detta barnvakt – som galjonsfigur.

Journalisten Niklas Svensson, numera respekterad politisk scoop-makare, har blivit utskrattad på debattsajten Newsmill för sitt inlägg där han berättar om sin väg från ”Robinson”-reporter till riksdagshuset, en hyllning till skvallret som journalistisk metod.

En i raden av hissningar för att lyfta skvallrets sociala status.

Artikeln har skrivits med anledning av nya finskvallertidningen S, som av magasindrottningen Amelia Adamo beskrivs som ”ett äktenskap mellan Veckans Affärer och Svensk Damtidning.” Som krönikörer har den nämnda Elisabeth Tarras-Wahlberg och Björn af Kleen, snofsig kulturskribent som förlänar journalistisk kredd till skvallret efter hans hyllade grevar-och-baroner-bok ”Jorden de ärvde”.

Redan för ett par år sedan började det skrivas om anglosaxiskt finskvaller, men nu har denna parfymerade version av Hänt Extra nått Sverige på allvar med S.

Att beblanda den fina journalistiken med skvallret är en svår balansgång. Den ytterst seriösa dagstidningen The Guardian har skvallerkolumnen Lost in Showbiz, som både har kvar och äter kakan genom att salta skvallret med snorkighet. Den berättar om Paris Hiltons eskapader, visst, men alltid med en elak snärt på slutet som höjer Guardian-läsaren över slaskträsket. Grazia är en annan tidning som nämns i finskvallersammanhang.

S står för ”Sveriges Smartaste Snackisar”. Skvaller är, i sammanhanget, ett fult ord. Snackis är fint.

S har en bit kvar till att bli Sveriges motsvarighet till brittiska societetsmagasinet Tatler, men med varumärken som Elisabeth Tarras-Wahlberg, vinexperten Bengt-Göran Kronstam och Björn af Kleen öppnar de en intressant nisch: skvallret som vi vågar erkänna att vi läser. Och inte bara hos frisören.