Jag ska erkänna att jag spontant började räkna efter beskedet att Dagens Nyheters kulturredaktion skulle bantas ned med nästan hälften. Va! Är dom 54 personer, vi är två.

Dom gör 140 sidor i veckan. Vi gör 14.

Få se nu, ge mig kalkylatorn. Vad blir det i genomsnitt per anställd?

Men det där skäms jag grovt för.

Avundsjuka kan man naturligtvis sitta och känna på en landsortstidning. Det låg skadeglädje i vår reaktion; lillasyster mot storebror.

Men skärpning på oss. Vi ska banne mig inte vara med och mäta.

Vi ska vara med och stå upp för den svenska kulturjournalistiken.

Som Åsa Linderborg, Aftonbladet, gör.

Gårdagens kultursidor i Aftonbladet ägnas nästan helt och hållet konkurrenten DN:s hotade kultursidor.

Om det som händer nu på DN hade inträffat för tio år sedan, hade det blivit ett jävla liv, skriver hon.

Nu hörs inget. ”Tystnaden” är rubriken på hennes artikel. Varför protesterar ingen mot en nedskärning som i förlängningen är en fara för demokratin?

Åsa Linderborg:

”När åsiktsskillnaderna i politiken blir alltmer finstilta, är kultursidorna snart den enda platsen där man kan formulera ett alternativ”.

Åsa Linderborg:

”Bra kulturjournalistik kräver tid och pengar. Utan resurser blir den instrumentell och riskerar att reduceras till ett behagsjukt serviceorgan för den stressade medelklass som kan köpa allt utom bildning.”

Det är en uppfordrande och självklar text hon skriver.

Att vara tyst är att kapitulera inför kulturförakt, populism och siffernissar.

När Dagens Nyheters kulturredaktion nu plötsligt kan skäras ned så våldsamt vittnar det om vilka stora värden som står på spel.

Arbetarbladet har kultursidor. Minsta svensk landsortstidning har kultursidor.

De ytlighetsutskällda kvällstidningarna har inflytelserika kultursidor. Ja, Sverige är det enda land i världen där alla tidningar har kultursidor, påminner Åsa Linderborg.

Det är viktiga röster att försvara.

Här höjer vi vår.

Respekt, DN:s kulturredaktion.