Hur hade den svenska kulturjournalistiken sett ut utan Andres Lokko? Han får själv den frågan i musikmagasinet Sonic, med anledning av att hans samlade artiklar nu publiceras av Modernista, en mastodontsamling fördelad på två volymer med texter från de två senaste decennierna.

Andres Lokkos samlade verk har varit lite av förlagsvärldens ”Chinese democracy”. Det har pratats länge om boken, men Fredrik Strage hann till slut före med att få ut sina bästa artiklar, vilket är lite som om Gamla testamentet hade publicerats före det nya. Inte för att jag vill höja någon av skribenterna till gudomliga skyar.

Nåväl, med det sagt: Jag tror att kulturjournalistiken i Sverige hade varit tämligen trist utan Andres Lokko. Eller snarare det som Andres Lokko och hans generationskamrater (Jan Gradvall, Kjell Häglund och de andra gubbarna) representerar, nämligen införandet av ett underhållande, bitsk brittiskt tonfall på kultursidorna.

Vi får följa Andres Lokkos väg som skribent, från uppväxten i Stockholmsförort som barn till estniska invandrare, via tidningar som Ultra till att bli popkulturens chefsideolog på magasinet Pop och sedermera åsiktsmaskin i diverse forum. Jag har inte läst alla 1 732 sidorna, i synnerhet inte de tidiga artiklarna, men jag slås av hur ... omärkvärdig Lokko var som skribentspädgris. Först på Pop började han hitta sin röst, sitt tonfall.

Lika många som beundrar lektor Lokko tål honom inte, och så här, i sammanpackade texter, är det lätt att förstå vad som repellerar vissa med hans snorkiga och dryga attityd, exempelvis den i popkretsar klassiska artikeln ”Låt inte jävlarna ta dig”.

Återgiven finns också hans långa intervju med AA Gill, Englands elegantaste och skarpaste stilist, och där finns nyckeln till den dörr som Andres Lokko var med att öppna för den svenska kulturjournalistiken: ett lätt fjärilstonfall som sticker som ett bi, ett tydligt subjekt, en elegans, åsikter som träffar likt örfilar. Kultursidesgröten byttes mot en lång söndagsbrunch med bloody marys.

Mycket av det som finns med i samlingen är ointressant i dag, men det går inte att blunda för vilken bländande stilist han blev med åren. Sverige har många poppåvar, eller indietalibaner, om man så vill, men vad de saknar är den stil och allmänbildning utanför vinylsinglarnas begränsade universum som Andres Lokko besitter.

Han har rykte om sig att vara cool, elitistisk, men jag slås av hans patetiska sida, och jag tycker nästan att han är som bäst när han blir personlig om kärlek i en popkontext. Nyckelmening: ”Den starkaste popmusiken handlar alltid om dig och mig. Det kommer den alltid att göra.” Ett budskap till en älskad, men också till läsaren. För Andres Lokko är ämnena som han skriver om alltid en intim del av livet.