Förnumstiga människor påpekar ibland för mig att jag äter för snabbt, att mitt skyfflande av god mat hindrar mig från att njuta, att låta varje smaklök ta del av det som Usain Bolt-snabbt forsar förbi.

Men för mig ingår själva snabbheten i njutningen. Att sitta och peta i en rätt, med hungern rivande, är blott irriterande, inte njutningsfullt.

Däremot har jag börjat bekymra mig för mitt snabba läsande. Och jag är inte ensam, har det visat sig. Slow reading – långsamt läsande – är den senaste länken i långsamhetskedjan som började med slow food på 80-talet, som en reaktion på McDonaldsfieringen av världen, och som har fortsatt med slow travel, slow design med mera. En av rörelsens förgrundsgestalter, Carl Honoré, bestämde sig för att ändra sitt levnadssätt när han var på väg att köpa godnattsagor till sitt barn som kunde läsas på en minut.

Ett par nya forskningsrön, bland annat från Poynter Institute, visar att vi är på väg att förlora vår förmåga att koncentrera oss igenom långa texter. Skribenten Nicholas Carr har gjort sig känd för att skylla på nätet och Google för den kollektiva koncentrationsstörningen som kopplar om våra hjärnor, där vi hyperlänkar våra tankar, klickar vidare före de är färdigtänkta, och inte orkar med texter som är längre än Twitter-flödenas 140 tecken.

Därav den komprimerade inledningen. Längre än så kommer inte de som har drabbats av nätets hjärnförtvining.

Att då skriva en bok om snigelläsande, som John Miedema har gjort med ”Slow reading”, är att predika för de redan frälsta, eftersom de extrema snabbläsarna förmodligen inte skulle komma på tanken att ens ta en bok i sin hand.

Snabbläsandet har gått så långt att böcker nu ges ut om hur man ska prata om böcker som man inte ens har läst, såsom ”How to talk about books you haven’t read”.

Nu har den disparata slow reading-rörelsen inte storhetsvansinne och tror att de kan lagstifta bort hyperlänkar och tweets. På ett sätt har de gett upp kampen redan, och snigelläsningen ska inte härska, den ska endast räddas från utrotning.

I mitt arbete är en total omvändelse till långsamläsande en omöjlighet. Men snabbläsandet har nått en absurd nivå när jag inte ens kan researcha en artikel om slow reading utan att klicka vidare före det att jag har läst klart materialet.

Kanske är lösningen att ibland lyssna till en ljudbok, en aktivitet som jag tidigare har ratat just av anledningen att det är för segt. För det andra alternativet är otänkbart för en kritiker: Att röra på läpparna under läsningen.