Länsmuseet Gävleborg firar 70 år i år. Hurra!

Man vänta. Länsmuseet ska ju dö. Det är kanske inget att gratulera.

I går släpptes Länsmuseets höstprogram, en broschyr med allting som händer i höst.

En stor del utgörs av 70-årsjubileet. Det inleds 29 september och fortsätter hela oktober och november.

Många programpunkter handlar om museets historia. Under visningar ska talas om John och Antoine Rettigs privata konstsamling som 1940 blev en del av museet, och om pengarna som paret donerade till själva museibyggnaden.

Dessutom invigs en jubileumsutställning, i text och fotografier, om hur museet kom till.

Det är förstås naturligt.

Men man kan också urskilja ett annat mönster.

Det ser åtminstone ut som ytterst genomtänkt. En målmedveten linje som ska leda Länsmuseet problemfritt fram till de stora förändringar som planeras. Så att de kan genomföras utan protester.

Länsmuseet avser som bekant att byta koncept, specialisera sig på konst, och därmed ändra namn.

Genom att trycka på att museet ursprungligen var avsett att visa just konst går det antagligen lättare att slippa undan eventuell kritik.

Och det är alltså det som Länsmuseet ser ut att göra i sitt höst- och jubileumsprogram.

Jubileumsutställningen heter följaktligen ”Ett museum för konst, möbler och konstindustri”.

Programmet berättar om Rettigs museibyggnad, Rettigs hus och Rettigs sista vilja. Allt för att det ska låta konsekvent när nya namnet Rettigs konsthall offentliggörs inom kort.

Eller, nej, det där sista vet jag förstås inget om. Det är bara en gissning.

Första intendent Kristina Lindkvist formulerar det hellre som att ”delar” av museet ska ”få adekvata” namn.

Men annars är hon knäpptyst. Inget ska få komma ut innan allt är klappat och klart.

Hur hela det nya museipaketet ska presenteras vill man själva ha kontroll över. Presskonferens då. Inga kommentarer.

Jag passar på att fråga om det stämmer att Det Nytänkandet Länsmuseet samtidigt är i färd med att sälja ut en gåva – en värdefull målning av den fransk/polska konstnären Henri Hajden, skänkt till museet på 1940-talet.

Inga kommentarer. Vi återkommer om det, säger Kristina Lindqvist.

Har ni sålt andra gåvor?

”Inte vad jag vet”.

Länsmuseet Gävleborgs verksamhetsplan för 2010 annonserar utan omsvep att man ska ändra inriktning ”för att bli det museum, som omvärlden efterfrågar”.

Ursäkta att jag undrar vilken omvärld som ställt de kraven?

Satsningen på att lyfta fram konstsamlingen har redan påbörjats och kommer att intensifieras under 2010 och 2011 för att vara fullt sjösatt år 2014. Så står det. Svart på vitt.

Men hur i hela världen går detta ihop med Länsmuseets primära uppdrag att göra länets kulturarv tillgängligt? Går Antoine Rettigs sista vilja före? Förklara någon, snälla.

Men förändringar väntar det hur som helst. Och frågan är om vi länsbor är att gratulera.

Vi trodde att vi hade ett Länsmuseum. Nu får vi något annat på födelsedagen.