Låt mig ta det från början. Det är en berättelse och den blir svår att finna eftersom ingen vill skriva ner den. Det är en berättelse men den är svår att höra, eftersom ingen vill att den återges. Det är en av dessa gråtunga kvällar i november.

Det jag egentligen vill skriva om är det faktum att man numera löser frågan om bostadslöshet i Malmö genom offentlig upphandling; vilket naturligtvis kan få orimliga konsekvenser när den som lägger lägst bud blir den som vinner kampen om de bostadslösa. Men det finns någonting som skaver, inte just där, men i det som sker dessa dagar när allt tycks vara koncentrerat runt omkring personen Mona Sahlin. Det är som om ett ödesdrama utspelades framför mig, ett drama som jag har sett tidigare, problemet är bara att det numera helt saknas sammanhang, som om det var en dramatisk uppsättning där personerna som skulle gestalta skeendet var helt utan historia, helt utan framtid.

Jag ska förklara. Varför uppstod det socialdemokratiska partiet? Hur kom det att bli dominerande? Och, det viktigaste av allt för mig som författare – vem berättade om det nya Sverige som skapade folkhemmet? Vid sidan om partiet, ibland i takt, ibland i otakt – så fanns författarna, folkbildarna, fortbildarna. Syftet? Att skapa drägliga villkor för den arbetande människan. Varför skriva om det i romanform? För att visa det som inte var tydligt, dela erfarenheter och förhoppningar, skapa en plattform för människan. Vi fick arbetarförfattare. Statarförfattare. Vi fick en fackförbundspress med litterära ambitioner. När man läser sig genom äldre tidskriftsårgångar så är det som att bläddra sig fram genom svensk litteraturhistoria.

Så är det inte nu kan jag säga. Var finns de samtida arbetarförfattarna? Var finns bildningsförbunden? Var finns berättelsen om arbetaren, dessa 22 procent som röstade på Socialdemokraterna? I vems berättelse kan vi finna sammanhang och hopp, tradition och förnyelse?

Jag försöker följa nyhetsrapporteringen dessa dagar i november. Nyhetsflash avlöser nyhetsflash. Efter ett tag är det en enda fråga som blir tydlig: Vem är det som äger berättelsen om Mona Sahlin? Vem är det som skapar denna berättelse om en sentida Fågel Fenix, som försökte nå solen men bara nådde fram till en halvtradig eftervalsanalys? Vem är dramaturgen bakom detta klassiska ödesdrama, för vad är det vi ser framför oss? Det skapas en fiktiv person av den verkliga människan, verklighetens händelser får slapstickkonturer, som när det raljeras om Mona Sahlins besök hos sin frisör. Så är det i alla berättelser. En ond häxa hotar ett helt kungarike, och en manlig drakdräpare kommer ridandes in, gärna då från ett intilliggande kafferum.

Svaret är naturligtvis mer komplext än så. Att ett arbetarparti får stöd från enbart 22 procent av den arbetande befolkningen är naturligtvis beklämmande, men inte är det en enda persons fel, men vem berättar i dag om den arbetande klassen, vem försöker sätta ihop delarna till en helhet? Vem skriver hemtjänstens roman? Vem skriver städarens dikt? Var finns de papperslösas berättelse? Hur ska vi kunna förstå varandra när den samtida dikten och prosan står främmande inför våra villkor? Hur kunde vi misslyckas så fundamentalt?

Berättelsen om Mona Sahlin når nya dramatiska höjdpunkter. Sahlin bekräftar sin avgång, och det är nu det börjar bli riktigt intressant. Hon hänvisar igen till valförlusten. Det blir också sagt att det nu ska påbörjas ett förnyelsearbete. Under flera dagar i rad hör jag sedan ledande personer inom socialdemokratin säga följande mening: ”Vi har förlorat kontakten med vår berättelse, vår historia.” Första gången rycker jag till, sedan – efter ett par dagar när också politiska kommentatorer säger samma sak: ”Socialdemokratin har lämnat sin berättelse, och har ännu inte lyckats skapa någon ny” så börjar jag se ett mönster, och det är en bild av ett pari som har förlorat sitt sammanhang, sin egen historia, på samma sätt som en klassresenär skäms över att bära namnet Glenn eller vara uppvuxen på en bruksort. Det är möjligt att valförlusten i själva verket är en konsekvens av att socialdemokratin under många år har monterat ner folkbildningstanken, att vi som skriver skönlitterärt har vänt oss bort.

Välfärden har kommit att handla om materiella framsteg, aldrig existentiella och det är ett misslyckande som vi vänsterorienterade författare får ta på oss. Den politiska rörelsen har i sin tur vänt sig bort från sitt litterära arv, sin historia. Var är romanen om vår samtid, som alls inte är en smart snubbe med backslick utan snarare en invandrare på ett bemanningsföretag. Hur valförlusten uppstod? Det var inte väljarna som svek. Det var partiet. Det var också vi som svek, vi som kan skaffa oss mandat för berättelsen om samtiden. Det var partiet som hade glömt sin ideologi och förlorat sitt sammanhang, eftersom man istället för att försöka läsa och skriva samtidsberättelsen, försökte sälja ut sjukvården, besatt av tanken på att uppdatera sig när svaret istället var att vända tillbaka till utgångsläget, nämligen att förändra verkligheten för den arbetande klassen. n

Fotnot: Kristian Lundberg är författare och kritiker på Arbetarbladets kultursida. I mars nästa år ger han ut ”Och allt ska vara kärlek”, uppföljaren till den hyllade boken ”Yarden” som skildrar det slitsamma kroppsarbetet på Yarden i Malmö hamn.

Kristian Ekenberg