I hans recension i DN rinner indignationen som lava när Aagård skriver att romanen ingår i ”en både feg och lömsk genre” som är ”djupt omoralisk”. Vilken genre syftar han på? Faktionen, eller biografiromaner som jag kallade genren i min recension av Ohlssons roman, en litteratur som balanserar i gränslandet mellan fakta och fiktion, fantasi och verklighet.

Författaren Carina Rydberg kom direkt till Ohlssons undsättning, och i sin blogg blåste hon svalkande på hans röda hud och konstaterade att agaren Aagård gått ”för långt i sitt moraliserande över Ohlssons roman och över genren som sådan”. Såklart hon tycker. Vem om inte Carina Rydberg skulle försvara verkliga människor som romangestalter?

Bengt Ohlssons faktion om John Cummings död, mer känd som Johnny Ramone från bandet Ramones, är den senaste episoden i en utdragen tvekamp rörande verkliga människor i fiktiva berättelser.

Det bästa inlägg i debatten som jag har läst är författat av Guy Gavriel Kay, vars text inte bara nöjer sig med att hytta med näven åt de författare – mest framstående: Joyce Carol Oates och hennes ”Blonde” – som ägnar sig åt faktion, utan också försöker förstå varför genren har en sådan lockelse och varför den ens är möjlig att skriva i. En av världens mest inflytelserika kritiker, Michiko Kakutani i New York Times, har skrivit att det är ”(…) en olycklig genre som kringgår såväl historieskrivningens som fiktionens förpliktelser” och Englands Linda Skugge, Julie Burchill, skrev att ”jag är alltid obekväm med faktion-romaner och tycker att de är den sista utvägen för en författarskurk utan fantasi” när hon recenserade ”Blonde”.

Förutom ”Blonde” om Marilyn Monroes liv har vi, bara på hemmaplan, haft flera författare som har rotat i kända människors hjärnor, bland dem Alexander Ahndoril som med ”Regissören” likt en parasit från ”Arkiv X” tog sig in i Ingmar Bergmans skalle.

Likt Martin Aagård förvandlades jag inte till Eyjafjallajökull när jag läste ”Rekviem för John Cummings”, däremot kände jag av hur Ohlssons faktion skavde, och jag tror att det är journalisten i mig snarare än moralisten som sparkar bakut. Bristen av redovisning av vad som är sant och vad som är påhitt stör mig mer än själva tilltaget att börja fantisera fritt kring rockstjärnan.

Skaver gör också det Roger Rabbit-liknande tilltaget att skriva in fiktiva karaktärer, som tecknade seriefigurer, i den riktiga personens liv. Aagård påpekar att Bengt Ohlsson spär ut verkliga människor i John Cummings närhet som Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder till anonyma abstraktioner som ”Wayne” och ”Leon”, medan ”Linda Cummings tillskrivs samlag hon troligtvis aldrig genomfört”.

En annan aktuell roman, Björn Vingårds ”Drömfabriken”, är lika blurrig när den låter den fiktiva huvudpersonen Astolf Erixson möta riktiga kändisar, där i synnerhet Pia Degermarks såriga levnadsöde mitt i romanen ger en bismak.

Medan kusinen autofiktionen kan ursäktas med att författarjaget blottas mest, är faktionen om andra människor, med författaren AS Byatts ord, ”ett beslagtagande av andras privatliv”.

Önskan att som författare tränga in i gåtan Marilyn Monroe kan jag förstå, men varför kan författarna inte avstå den sista kittlingen i att använda riktiga namn istället för en tydlig markering som säger att ja, romanen har inspirerats av den eller den kända personen, men det är inte henne som jag skriver om?

Förklaringarna till autofiktionen nämns som allt från brist på fantasi till ett lätt desperat uppmärksamhetssökande (i den lådan kan vi trycka ner Unni Drougges mordförsök på Jan Guillou i ”Bluffen” och stänga locket), men jag tror inte på att en beräknande författare med kacklande skratt beslagtar kända själar.

Faktionen är ett symptom på en bredare samhällstrend, en tidsanda som sipprar in i litteraturen. Kända människor som förut var gudar får numera sina celluliter utpekade med pilar i skvallerpressen; deras liv har blivit en allmän egendom och allmänheten inbillar sig att de har en rätt till dessa människors kroppar och själar. Att värna sitt privatliv, exempelvis genom att vägra sociala medier, ses som någonting suspekt, en signal om lik i garderoben.

Faktionen är ett milt symptom på denna infektion, men är likväl en del av samma sjukdomsbild som fick redaktörerna på News of the World att tro att de hade rätten att avlyssna en kidnappad flickas mobilsvar.