På Gustav Adolfs torg i centrala Göteborg har den egyptiska konstnären Moataz Nasrs gjort en labyrint av gräs som vindlar sig över den hårda scenen. Om man zoomar ut perspektivet stavar bokstäverna i labyrinten meningen ”The People want the fall of the regime” i kufiskrift.

Om bara bokmässans labyrint kunde vara lika visuellt angenäm att ta sig igenom. Ironiskt nog så är mina tankar sällan så torftiga som på Bokmässans golv, mitt i ett hav av skrammel, babbel och kommers.

För att fortsätta i labyrintliknelsen, så har främmande språkområden alltid riskerat att gå vilse i labyrinten, kanske nu mer än någonsin. Vägen för en roman på ett afrikanskt eller ett asiatiskt språk till den svenska läsaren är lång. En rar väg ut ur labyrinten för andra språk än svenska och engelska är Bokmässan i Göteborg, där litteratur på ett främmande språk under några dagar får blossa upp och falna i mediestrålkastaren. Förra året var det Afrika i fokus, i år är det tysk litteratur från de tre länderna Tyskland, Österrike och Schweiz.

Den afrikanska litteraturen gjorde ett färgstarkt intryck förra året, medan den tyskspråkiga litteraturen har svårare att vara lika medialt spektakulär. En litteratur som är för nära för att vara exotisk och för långt bort för att vi ska läsa den i större utsträckning.

Jag har själv strävat efter att läsa tyska romaner de senaste åren, inte minst för att med recensioner uppmärksamma utgivningen från det lilla förlaget Thorén och Lindskog, som ger ut bland andra Selma Mahlknecht och Uwe Timm. Hos just de små förlagen hittar vi de ”små” språken (även om det känns märkligt att kalla tyskan ett litet språk). Sekwa gör för fransk litteratur vad Thorén och Lindskog gör för den tyska litteraturen. Romaner som har svårt att tränga sig fram i ”Babel”-studion när Bonnierförfattarna ska paradera förbi.

När jag i mässkatalogen studerar uppslaget där de gästande tyska författarna presenteras, med unga ansikten som hos Nadia Budde, Peter Stamm och Silke Scheuermann, står det klart att tysk litteratur inte längre enbart frammanar bilder av surkålsgubbar som skriver om kriget och skulden.

På samma sätt som Nobelpriset, eller för den delen Augustpriset, hjälper läsarna att åtminstone läsa ett par av författarna som inte trängs med Camilla Läckberg på bästsäljarhyllan, kan Bokmässans fokus på olika språkområden fungera som en anledning till att just nu läsa en bok översatt från det språket.

Om du bara ska läsa en bok på tyska i år – tja, de kommande tio åren – så är det den här helgen som du ska göra det. Om du inte råkar läsa det här på nätet från Bokmässan, för då kommer du inte att ha tid att läsa ett ord i labyrinten. Kristian Ekenberg