Nu kan knappast ”The Iron lady” kategoriseras som en skräckfilm, men många ser nog på bilden av Meryl Streep uppfixad som Margaret Thatcher med en rysning längs med ryggraden. She’s baaaack!

Margaret Thatcher, premiärminister i Storbritannien 1979–1990, sitter förvisso allt mer dement, frånkopplad från världen, men om den fysiska kroppen har mist sin kraft, är bilden av henne nyladdad och redo för strid.

Hennes kulturella comeback senare i vinter med ”The Iron lady” har under hösten föregåtts av en politisk aptitretare, när nya centerledaren Annie Lööf dragit fram Thatcher ur dunklet som en idol som ”verkligen hade råg i ryggen och visade var skåpet ska stå”, och imaginära idolaffischer finns även hos partisekreteraren Sofia Arkelsten och Anna-Kinberg Batra (båda moderater). Men Thatcher som tryggt gosedjur att hålla i handen under de första stapplande stegen som partiledare väckte ont blod. ”Man kan inte bara säga att Margaret Thatcher hade väldigt mycket råg i ryggen och visade var skåpet ska stå och sen låtsas som att man inte ska bry sig om var hon stod politiskt. Det är som att vara vänsterpartist och säga att man är fascinerad av Stalin”, konstaterade nationalekonomen Lars Pålsson Syll i ”P1 morgon”.

Aftonbladets Peter Kadhammar, med sitt allra elakaste Shere Khan-flin, lyfte fram idoliseringens ihålighet i en sarkastisk krönika. ”Lööf beundrar Thatcher men delar inte hennes åsikter. Lööf beundrar Thatchers ledaregenskaper men inte hennes sätt att leda. Återstår att Thatcher var kvinna.”

Substanslösheten i denna beundran visar att Thatcher börjar bli ett kärl att fylla med egna önskningar, motiv och fantasier. En process som brukar inledas först på dödsbädden, men det skvallrar väl om vår tids otålighet att Thatcher redan nu annekteras, för att inte tala om värdet av henne som ikon.

Men vem var hon på riktigt, utanför Annie Lööfs fantasibubbla? I väntan på ”The Iron lady” kan BBC:s miniserie ”The Rise and fall of Margaret Thatcher” rekommenderas, egentligen två filmer paketerade i en helafton med Maggie, presentinslagen med pärlhalsband. Andra delen, där hon spelas av Lindsay Duncan, skildrar hennes bittra fall och tårfyllda farväl från politiken efter en inre maktkamp. Men det är ”The Long walk to Finchley” som ger den bästa, och oväntade, bilden av järnladyn. Någon järnlady är den ambitiösa medelklassdottern Margaret förvisso inte där, barn till en specerihandlare med mål att slå sig in i det kompakt överklassiga Tory-partiets toppskikt. Det är faktiskt lätt att se Annie Lööf i denna Thatcher som flicksnärta, en överenergisk Duracell-kanin. Mot alla odds kämpar hon sig in till partiets hjärta.

Redan tidigt gjorde hon sig impopulär hos många när hon blev känd som ”Thatcher the milk snatcher”, efter att ha dragit in skolbarnens glas mjölk, men hennes hårda aura gav också många beundrare i en tid när en ömtålig situation i landet banade väg för en politiker av hennes kaliber. Fackföreningarna tuktades hårt, statliga företag såldes ut, kollektivet misstänkliggjordes – ”Det finns inget samhälle, bara individen och familjen” – till förmån för en, enligt belackarna, isande individualism och såväl kapprustning som dödsstraff hade en anhängare i Margaret Thatcher. Ett anklagande pekfinger som var svårare att reflektera med ideologiskölden, var hennes tedrickande med exdiktatorn Pinochet.

I ”The Iron lady” spelar Meryl Streep Thatcher under de 17 dagar som leder fram till Falklandskriget. Fotot som har publicerats i förväg fascinerar, vilket lovar mycket inför premiären. Blicken fäster sig först på munnen. ”Hon har Caligulas ögon och Marilyn Monroes mun”, sa François Mitterand i ett berömt uttalande, och fotot kittlar båda dessa sidor av Thatcher-myten – kvinnligheten i power suit och manligheten i pärlörhängen. Efter munnen ser man blicken, ögon som med misstro ser igenom betraktarens dumhet att inte se världen ur hennes synvinkel. Frisyren ser inte så mycket kammad ut som om varje hårstrå har skrämts till perfektion.

Fotografiet gör det också smärtsamt tydligt vilka bleka degklumpar dagens högerpolitiker är, från David Cameron i Thatchers eget parti till vår egen statsminister Reinfeldt. Åsynen av dem framhäver suget efter ikonen Margaret Thatcher. Men är det högern som är i behov av en dos järnlady?

När nyheten om ”The Iron lady” presenterades, beskrevs filmen som ”en vänsterfantasi”, ett porträtt av Thatcher som en ömklig figur. Medan den europeiska högern surfar på en framgångsvåg med sina intetsägande kamrerstyper, var Thatcher den polariserande kraft som vänstern nu saknar som motståndare.

”Hon var både beundrad och hatad, och det var människorna som hatade henne – och vars förakt hon var glad att kultivera – som byggde hennes bästa och mest varaktiga monument”, skriver filmkritikern AO Scott i New York Times.

Vänstern suktar efter en Cruella de Vil-figur att demonisera, medan Annie Lööf och hennes högersystrar vill putsa bort all kontroversiell smuts från sin ikon. Där utkämpas striden för järnladyns comeback.