Jag blev grundlurad på charterresan.
Men jag var åtminstone inte ensam. Vi var en hel skock turister som gick på niten.

Faktum är att förmodligen går en ny skock turister på samma nit varje vecka året runt.

Vi är villiga offer. Semesterlättsinniga, äventyrslystna och tryggt förlitande till den allvetande (rese)ledaren. I sin position är han eller hon en auktoritet, någon att vända sig till, någon som har svaren och lösningarna på alla problem.

Okej, man kanske inte kan vara helt säker på att reseledaren rekommenderar den bästa restaurangen. Men vi känner förtroende, vi litar på att personen kan sitt jobb. Vet var man kan ta ut pengar, hur stor byns folkmängd är och vilken buss som går till staden.

Förmodligen gör det sitt till att han/hon bär uniform.

På charter känner man sig som på skolresa. Och man tar ju för givet att lärarens upplysningar är korrekta.

Vi lät oss alltså luras. Men det var en bra läxa i källkritik jag fick. Under solen på Gran Canaria.

Jag trodde blint på vad de käcka unga reseledarna sa. Jag förde dessutom glatt deras falska uppgifter vidare.

Kanske också därför att jag inte ville spräcka drömmen. Att åka på solsemester är att kliva in i en sorts saga där vardagens regler är upphävda. Fantasin blir verklighet. Man kan dricka martini på förmiddagen, slippa städa och leka lyxliv runt en bländande blå pool.

Det fanns helt enkelt ingen anledning att tvivla på reseledarens information om traktens attraktioner.

Som till exempel den spektakulära konstgjorda havsstranden.

En plats med finkornig sand, importerad från Karibien och så härligt sval och skön att gå på även heta dagar. Eftersom det ligger kylelement nedgrävda under hela den väldiga ytan. Dessutom finns särskilda reningsanläggningar installerade som håller vattnet i viken kristallklart.

Inte.

”Ha, ha, säger dom det där fortfarande!”, fnissar en svensk som bor permanent på orten. ”Det står tydligen i någon gammal pärm dom har på kontoret”.

En anlagd strand, visst. Men den har varken kylning eller vattenrening och sanden av snäckskal är inhemsk.

Fast om jag inte kan lita på reseledarna, borde jag kanske inte lite på den där svensken heller. Borde jag ens lita på nätet?

En rundgoogling avslöjar mest hur mycket ovetande som cirkulerar. Löst prat, rykten som återupprepas och källösa påståenden sida efter sida. Än sägs att playan har korallsand från Västindien, än ökensand från Sahara. Men belägg för kylrör saknas åtminstone helt. De verkar faktiskt vara reseföretagets helt egna lilla påhitt.

Kanske vittnar det här om ett trött förakt för inkomstkällan – för oss svettiga, solstinna, hjälpkrävande turister. Må så vara.

Värre är om det vittnar om ett ökande förakt för kunskap och fakta.

Som när barnmatsföretaget Semper passar på att mörka återkallandet av barnmatsburkar med uppgiften att de kan innehålla lite ”mögel” – istället för att skriva det cancerframkallande giftet aflatoxin.

Vi reser hem en illusion fattigare och en erfarenhet rikare. Vi hade dumt stoppat huvudena i sanden. Eller rättare sagt, vi borde förstås ha stoppat dem i sanden på riktigt. Grävt för att se om kylrören låg där.

På samma sätt som SVT:s ”Dokument inifrån” kontrollerade om Caremas äldrevård höll den kvalité den lovade (inte).

På samma sätt som Svenska Dagbladet kontrollerade Stockholmspolisens påståenden om att graffitiarrangemanget Art of the street skulle ha orsakat en stor mängd illegalt ”klotter”. Det var också bara båg.