Död gammal musik spelad av fåniga pingviner, för en liten klick välbeställda tanter och farbröder.

Sånt tycker inte den här annars ganska kulturintresserade Gävlebon att han ska behöva betala för på skattsedeln.

Men han har fruktansvärt fel.

En symfoniorkester spelar levande musik, den kan inte vara mer här och just precis nu. Det händer i ögonblicket i salongen.

I ett storformat som inte kan upplevas någon annanstans.

Symfonikerna är professionella musiker med rollen att tolka och framföra verk som bara kan göras av just en stor orkester (Hollywoodäventyr skulle stå sig slätt utan).

Verken skulle vara meningslösa utan dem.

Dessutom kan verken vara hur moderna som helst. Som huskomponisten Mattias Lysells ”Routes” som framfördes i Gävle Konserthus i fredags. Skrivet 2012. Genomfört i samarbete med en bildkonstnär. Benämnt audiovisuellt, men säg filmshow.

Min vän tycker att väldigt rika människor, typ moderna finansfurstar, som gillar Beethoven kan betala för sina egna symfoniorkestrar. Så att han slipper. Han är väldigt bestämd på den punkten.

Jag önskar att vännen inte var så snabb att döma ut en enskild konstform. Någon som vill riva Gävle Teater bara för att det är många koftor i publiken? Tur i alla fall att Folkteatern fanns så att Lassgård hade någonstans att starta sin karriär.

Teatern, musiken, konsten, litteraturen och kulturarvet har sina institutioner i landet, i Gävleborg, i Gävle.

Museer, bibliotek och konserthus har kommit till i takt med samhällets utveckling. Som borgarstad fick Gävle tidigt sin orkester och det är tur för annars hade vi knappast haft någon.

Däremot fick orkestern inget hus förrän långt senare. Och det är kanske lite av dess problem. Institutionen är både ny och gammal samtidigt och det kyligt blå palatset markerar onekligen sin distans, förnämt tillbakadraget på Villastadssidan.

Och det är sant, det spelas fortfarande mycket Mozart.

Men saken har sin förklaring. Gävle Symfoniorkester är för liten. Landets minsta. Mindre än både Norrköpings och Helsingborgs.

Gävlemusikerna är tillräckligt många för att spela så gott som alla verk från fram till 1850. Men bara högst 20 procent av musik från 1850 och framåt.

Av musik som är skriven under 1900-talet finns bara enstaka verk för samma besättning som Gävle Symfoniorkester har.

Den är hänvisad till klassikerna.

Trots det är ambitionerna höga. Man satsar som nämnt på nyskrivet av hustonsättare, hyr in extramusiker, samarbetar med Vasaskolans jazzlinje, med andra scenkonstnärer, spelar utomhus och för förskolor, tar hit världssolister, har gjort en lång rad hyllade skivinspelningar.

En större symfoniorkester vore grejen, vad än min motspänstiga vän säger.

Det är bilden av en större Gävle Symfoniorkester som anas i ett nytt dokument som presenterades i går (faktauppgifterna hämtade därifrån).

Antalet musiker är 52. Ursprungligen tänkt att växa till 60–65 men löftet infriades aldrig. Dags att göra det, kommenderar en utredningsgrupp med representanter från orkestern, Gävle Konserthus och kommunen.

Någonting att hoppas på när livet för länets kulturinstitutioner i ett slag kommer att förändras år 2013?

Då införs den så kallades samverkansmodellen vilket betyder att högen med kulturpengar flyttas från statens överrock till landstingets byxficka.

Det kan låta som en formsak men framstår som ingenting annat än en tyst revolution (eller kupp) som pågår innanför kontorsväggarna.

Hur pengarna i framtiden fördelas är ju avgörande för hur institutionerna i framtiden ser ut.

De ska inventeras och vädras. De ska göra var sin förstudie till en ny kulturplan.

För Länsmuseets del har det redan hänt. En utomstående konsult har delvis tagit Länsmuseets nya konstinriktning i örat och håller på att bena upp dess komplicerade förhållande till sin kusin på landet, Hälsinglands museum.

Övriga som ska genomgå samma interna stålbad är: Länskultur Gävleborg, Musik Gävleborg, Länsbibliotek Gävleborg/Uppsala, Arkiv Gävleborg, Folkteatern Gävleborg och Länsteaterföreningen/Riksteatern Gävleborg.

Och alltså Gävle Symfoniorkester vars förstudie nu anlänt.

Man kan se att det inte minst handlar om att positionera sig, när Symfoniorkestern spänner musklerna.

Kommer den nya modellen att gynna institutionerna? Hamnar små aktörer på kulturområdet mellan stolarna? Frågorna är förmodligen fler än man ens kan ana.

Kulturutredaren Keith Wijkander höll förra veckan ett seminarium (diskussionerna och mötena är som sagt många) i Gävle om hur institutionernas (inte enbart kulturinstitutionernas) historia återspeglar samhällets förändringar.

De vittnar om tiden när de byggdes; hur människor bodde och arbetade formade tidens kultursyn. Nationalmuseum skapades i slutet av 1800-talet som ett tempel över traditionerna. Gävles nya Folkteatern föddes 1983 och manifesterade det nya tjänstemannasamhället.

Det komplicerade är dock att kulturkolossernas uppdrag blir gammalt medan omvärlden snurrar vidare. Förnyelse krävs oundvikligen. Men hur ska den se ut? ”Det är utmaningen”, säger Keith Wijkander.

Nyligen kunde vi läsa att en ny statlig myndighet ska få säte i Gävle. Servicemyndigheten. En myndighet för bara administration. En myndighet för att serva andra myndigheter.

Tecken i tiden? I så fall bör vi kanske också hålla tummarna för att samverkansmodellen inte betyder att det blir kulturbyråkratin som expanderar.

I kväll fortsätter diskussionen i Folkteaterns seminarieserie i ämnet samverkansmodellen under rubriken ”Förändring”. Öppet för allmänheten, och den här gången blir det mer praktik än teori. Kulturchefen Eva Nyhammar kommer för att rapportera om hur det gick när försökskaninen Region Halland genomförde nyordningen och fick sin egen kulturkoffert.