Men nog sänker det sig ett välbekant mörker över landsbygden i hans bok. Ett svavelbemängt kvävande täcke, över skrotiga bakgårdar, instängda surrande insekter och leriga potatisåkrar.

Platsen är arrendet Undantaget, längst in i Småland. Ingen idyll, trots fåglarnas kvitter och väggarnas broderade bonader. För pappa har blivit som besatt.

”Korparna” berättas ur en 12-årig pojkes perspektiv. Han är livrädd, ett knippe oskyddade nerver. Han hänger sig åt fanatisk fågelskådning för att slippa följa fadern i arbetet på gården.

Tiden beskrivs som 1970-tal. Inte de utsvängda jeansens 70-tal utan en övergiven, stillastående samhällsgöl där vädret fortfarande avgör livsvillkoren, inte världspolitiken.

Sirapsbrunkletiga flugfångarserpentiner hänger över köksbordet. Det luktar stekflott, gödsel, ingrodd fotsvett. Balpressens mekaniska rödkäft matar knastertorrt hö. Semester är ett påfund för andra.

Med valkiga händer och krökt rygg kör pappan traktorn i en askbrun dimma av torvrök; ”kommer hem och luktar mull – för att han inte har något val”.

Detta tunga bondearv tror sig pojken vara tvingad att ta över. Att bli galen som pappa, han som hade läshuvud och skulle studerat till präst men som förvandlats till en skäggig dåre som står med pannlampa och tjutande vinkelslip och vansinneskapar skrot mitt i natten.

Jordbruket är döende i Tomas Bannerheds roman, naturen däremot lever.

Pojken ligger i sin gröna glänta, ”en djungel av blommor och liv att vara i”, lyssnar efter rosenfink och kärrsångare, iakttar trädgårdens blommande äppelträd, syrenernas doft, ekorrens kilande. Tuggar ängssyra, följer molnens skiftande form.

Författaren skriver så koncentrerat, så kondenserat att texten bitvis skulle kunna fungera som poesi. Tomas Bannerheds småkryp, trädsus och naturfenomen skapar sig en plats i Tranströmers lyriska universum.

Jag anade nog att ”Korparna” skulle ta hem priset i år.

Men den är inte mitt val.

Sanningen att säga var ”Korparna” en bok som jag lade ifrån mig i somras efter att ha läst drygt hundra sidor av nästan provocerande litterär perfektion. En typisk utvecklingsroman, ett typiskt bakåtblickande, en typisk inåtvänd pojke, och dessa evinnerliga fåglar med sina läten – ”hoou-hoouu!!”, ”kypp kypp kypp”, ”guck-ko, guck-ko”.

Nu har jag plikttroget läst vidare och överraskas inte precis av den hänförda Augustprisjuryns omdöme:

”Vi kan inte annat än förundras över denna rikedom: från rönnbärens färg till rördrommens flykt”.

Ändå är det en besvikelse att en så traditionstyngd debutroman vinner över Carolina Fredrikssons skälvande, säregna, framtids- och samtidsvision ”Flod”. Som känns så fruktansvärt angelägen.

Även hon debutant. Med en utmanande berättelse där huvudpersonen är en flicka, utan hem, utan förflutet, i en värld av skräp och betong. Bannerheds text prunkar, Fred­riksson är stram. Hon förhåller sig till civilisationen och staden, inte blommor och blader.

Ett Augustpris betyder snabba cash, visar en undersökning som Expressen gjort. Vinnande böcker blir nästan alltid bästsäljare.

Det är väl ingen slump heller att utnämningen av årets bästa svenska böcker sker lagom till julhandeln. Till skillnad från andra galor väntar bokbranschens Augustpris inte ens in årets slut.

Julklappsböcker kommer att handlas. Men lägg då pengarna på rätt debutant, tycker jag. Carolina Fred­riksson. ”Flod”. Hoppas förlaget har beställt en ny upplaga trots allt. Gärna i mer påkostat utförande än första utgåvans fegt mjuka pärmar.