Det är känslan som förmedlas som är viktigast. Inte om texten följer reglerna.

Samma sak med det böljande kvädet Oh-Ah- Silfverberg. Det strömmar som en lyrisk våg genom publikhavet med lika delar jubel och vördnad.

Söndagskvällen i Läkerolen när det var tänkt att Brynäs skulle vinna SM-guld var en hänförande upplevelse – också i meningen att den var så nära jublande religiös extas som de flesta av oss kommer.

Vi samlas runt mediakuben som om den vore den fyrkantiga stenen i Mekka.

Vi hänger oss åt en kollektiv dyrkan av något högre.

Samtidigt är det en dålig liknelse. Man kan tillbe ett hockeylag men man kan inte be hockeylaget förklara världen.

I så fall skulle vi upptäcka att vi hänger oss åt tron på konsumismen. Hockey är handel. En affärsverksamhet med sponsorer, reklam, öl, tröjor, arenaföretag, spelare. Guden Silfverberg kan köpas för pengar. Ja, han är i princip redan såld och kommer snart att ersättas av någon annan (kanske är vi smygbuddhister; Dalai Lamas själ inkarneras i ett nytt gossebarn som det letas efter land och rike kring).

Man brukar ju säga att konsumtionen är en sorts vår tids religion som utövas i köptempel. I så fall, till sin karaktär privat, utan ceremonier och ofta i sällskap med en känsla av skam och dåligt samvete.

I hockeytemplet finns allt det som saknas: riterna, sången, okontrollerade utrop, händer i luften, trängsel, svett.

Den frireligiösa hänryckningen helt enkelt.

Men parallellen till gudstro är lika påtaglig – som haltande.

Ett hockeylag är inget underlag för existentiella grubblerier eller något att hålla i handen vid katastrofer.

Opium för folket? Tja, fast oavsett vad som händer efter matchen i kväll (eller eventuellt nästa) så kommer en tid av tomhet, tillnyktring och avhållsamhet.

Det finns ingen helig skrift där lärans grundpelare står skrivna. Det finns inga rättesnören.

Andra än att plånboken och kontokortet öppnar vägen (till matcherna likaväl som till ett lag med ännu bättre/dyrare spelare).

Men inte tror vi väl innerst inne på att lycka kan köpas för pengar?

Inte inbillar vi oss att böner hjälper.

Om Brynäs vinner SM-guld i kväll så bultar våra hjärtan av stolthet för Gävle. Det är Brynäsandan som har segrat. Vi ser vad vi vill se: att de inhyrda proffsen har underordnat sig den. Vi ser – framför allt – de unga spelare som Brynäs självt har fostrat.

Vi tror på Brynäs. Vi tror på Gävle. Och det är ingen risk att det blir en världsreligion.