Det handlar om Gävle Konstcentrum men låt mig börja med min elvisp.

Den har fungerat perfekt i trettio år och varje gång jag ska vispa tårtgrädde känner jag stor tacksamhet. En pryl som håller. Jag behöver inte köpa en ny.

Cykeln däremot får punka hela tiden. I går morse var det dags igen. Trots att slangen kallas punkteringsfri.

Okej, det är kanske inte jämförbart. Men saker produceras inte främst för att vi ska ha nytta av dem. Nya däck produceras inte för att cykeln ska rulla utan för att ekonomins hjul ska rulla.

Glödlampan som kan lysa i 25 år är uppfunnen. Nylonstrumpan som aldrig får maskor är uppfunnen. Ingen tillverkar dem. Det anses totalt olönsamt.

Vi är så vana vid slit- och släng att vi inte ens upplever detta som chockerande fakta. Åtminstone märkte jag ingen större upphetsning kring SVT:s Dokument utifrån som visade den spanska dokumentären ”Glödlampskonspirationen” i söndags.

En datorskrivare var också exempel. Sådana fabriceras med inbyggt åldrande. Ett litet chip ser till att skrivaren slutar fungera efter ett visst antal utskrivna papper. Dags att köpa ny!

Resultatet är bergskedjor av elektronikskrot. Afrikanska sandstränder har förvandlats till västvärldens avskrädesplatser.

Ett uppenbart bevis på vilken sorts tänkande som styr samhället i dag. Nämligen kortsiktigt tänkande.

Avskyvärt kortsiktigt? Skulle tro att de flesta håller med om det också.

Verklig lönsamhet, om vi nu ska använda lönsamhetsbegreppet, avgörs dock av helt andra saker. Av hur den mäts. Och, inte minst, över vilken tidsrymd.

Om man till exempel skulle räkna in kostnaden för att förstöra miljön, eller framtiden för de barn i Ghana som andas in röken från brinnande datorskal av plast. Då blir minussiffrorna skrämmande.

Ändå accepterar vi kortsiktigheten. Ändå låter vi kortsiktigheten styra också våra egna tankar. Vi hyllar snabba resultat och omedelbar effektivitet. Allt ska tävla, vägas och kontrolleras och betygen har fått flera nivåer. Vi vill ha utslag och svar och tillfredställelse direkt på Facebook.

Det tänkandet drabbar också konsten (det finns händelsevis en nyinrättad Kontrollmyndighet för kulturanalys).

Som när politikerna i Lund beslutade att kräva förhandsgranskning av den kommunala konsthallens utställningsprogram. Man hade gjort en enkätundersökning som visade att var tredje medborgare var missnöjd med konsthallen. Något måste tydligen göras.

Eller som när Kalmars nybyggda moderna konstmuseum bedöms enbart på sina publiksiffror.

I en liknande snålvind har Gävle Konstcentrum plötsligt hamnat.

Oppositionen vill lägga ned Gävles kommunala konsthall som besparingsåtgärd, vilket naturligtvis är häpnadsväckande i sig – i relation till folkpartiets och moderaternas officiella inställning till vad som skulle kunna sägas vara finkulturens högborgar.

Men det är inte det enda.

Konstcentrums vänförening spelar den politiska oppositionen i händerna. Utbudet är elitistiskt och besökssiffrorna låga, klagar vännerna.

De har självklart rätt att komma med kritik. Jag har inga synpunkter i sak på det.

Men jag tror att Konstcentrums vänner är offer för samma kortsiktiga tänkande som den snurrande ekonomin.

Vad vet vi om lönsamheten-nyttan-värdet i ett längre perspektiv? Konst är visioner, inte räkneoperationer. För att marknadsnissarna ska förstå: frihet till de konstnärliga utövarna (inklusive konsthallschefer med visioner) är en option på framtiden.

Så länge vi är överens om att kultur ska vara en del av den statliga och kommunala kakan, måste den få chans att vara långsiktig och slippa kontrolleras efter utsålda hus.

Det är lätt att villa bort sig i siffror. Publiksiffror står exempelvis i direkt relation till antalet utställningar. Ofta nytt – betyder bättre siffror. Det vill säga: utökad budget eller lågprisutställningar – snyggare statistik.

Publiksiffror står också i relation till övrigt utbud, exempelvis konkurrerande aktiviteter. Att Gävle på senare tid fått många nya gallerier skulle till exempel kunna ses som antingen stjälpande eller en boost för konstintresset. Men vad vet vi om det – över tiden?

Jag har själv haft kritiska åsikter om Konstcentrums nuvarande koncentrerat smala program.

Också jag längtar efter en utställning som slår Gävleborna och världen med häpnad. Men jag borde lära mig att ge mig till tåls. Kanske kommer den år 2025. Men vilken tur då, att vi inte la ner Konstcentrum 2012. Vilken tur att Konstcentrum fick fortsätta att ge Gävle anseende, ge konsten skjuts och ge stadens invånare oväntade perspektiv på tillvaron.

I morgon börjar förresten en garanterat lockande utställning – Gävle Konstskolas elever visar traditionellt upp sig.

Dessutom ska sägas att när nu Gävle fått nya privata gallerier som ökar bredden, när det tillkommit nya öppna utställningslokaler som Kulturkiosken och Studion på Länsmuseet – då försvarar Konstcentrum verkligen sin plats och inriktning.

Vad Konstcentrums Vänner vill ha istället är oklart. Men Konstcentrums uppgift är att visa samtidskonst. När samtidskonsten i framkant utgörs av videoinstallationer, forskning och performances, är sådant följaktligen vad som visas. Tack vare Konstcentrum har inte bara stockholmarna utan Gävleborna stenkoll på det.

På papperet ser konsthallen ut som en kostnad. Men det är ju bara för att den inte går att värdera som tillgång, därför att allt inte kan omsättas i snabba cash.