Det verkar som förgjort, att etablera en fast teater i gasklockeområdet. Folkteatern kom aldrig som planerat. Och Skottes flyr.

Trots att allt startade med drömmen, Folkteaterns dröm, om att förvandla Gasklockorna till ett teater-eldorado.

Området är sanerat, iordning­-ställt med fantastiska lokaler, högtidligt invigt. Ett gulligt offentligt konstverk, ett busigt spöke, anspelar på att här bor Gävles barnteater. Men det gör den alltså inte länge till.

Känslan är dubbel. Det blir tomt när Skottes överger Gasklockorna. Det blir år andra sidan toppen med Spegeln som Skottes hemmascen igen, mitt i centrum. När nu gasklockorna aldrig lyckades bli annat än periferi.

Spegeln har, det förstår man, orsakat kommunen huvudbry. Konsertlokal var det tänkt, men endast små arrangemang ryms. Och foajén dammar igen. Kan vi nu hoppas på att kaféskylten åter tänds?

Skottes lovar strax, enligt sin webbsida: ”nya lokaler med två egna scener samt ett teatercafé mitt i Gävle City, två produktioner med bland annat egen dramatisering och med spännande regissörer så som Karl Seldahl”.

Nytt hopp för problembarnet Spegeln alltså. Men Gasklockorna saknar mer än någonsin själ. Man möts till vardags av stängda grindar. Det bidde ingen skulpturpark, inget utflyktsområde, ingen husteater, inga ateljéer, inga utställningar, ingen idé att slinka förbi.

I dag sägs att området ska förvandlas till en ”livlig arena”. Just de orden. Festivaler, konserter, idrottsarrangemang , tillfälliga föreställningar, mässor. i klartext, mer av samma vara som hittills. Vad som helst som kan betala för sig får använda evenemangsområdet.

Vi trodde kulturcentrum. Vi fick en marknadsplats. Vi är inte så jätteförvånade.

Men Skottes och Spegeln är att gratulera. Se där, det är satsningen på rätt innehåll i rätt lokal som gör skillnad.