Kåseriet är inte vad det har varit. Jag skulle inte vilja kalla det utrotningshotat, men att bläddra i kåseriantologin ”En rolig bok” (redaktör Ingemar Unge) är en tidsresa tillbaka till en era där skribenter var kända för sina signaturer snarare än sina Herkules-stora bildbylines.

Numera premieras det raka, skrikiga tyckandet framför kåsörens snirkliga omvägar för att ringa in samtidens frågor. Unge låter oss provsmaka på kåsörlegender som Kar De Mumma, Red Top, Bang och Jolo, men också moderna hantverkare i genren som Bengt Ohlsson och Hanna Hellquist.

I ärlighetens namn har de äldre börjat mögla, men även dessa är skrivna av skribenter som blev kända just för att de var goda skribenter och inte som nu, när kända människor förväntas kunna fylla en spalt i tidningen enbart med sitt kändisskap som kvalifikation.

”En rolig bok” visar att kåserandet är en konstform, medan de moderna kändiskrönikörerna bättre beskrivs ha en ”kåserisk stil”, som Ingemar Unge skriver om i förordet där han noterar att kåseriet oftast används som ett negativt begrepp. Kåserisk stil är ”slapp, rörig, ostrukturerad, oavsiktligt komisk, fylld av stilbrott och nivåblandningar, stilistiskt omedvetet”. Eller helt enkelt som en krönika av Hannah Graaf i Aftonbladet Klick.

KE