Fem frågor till romanaktuella Anna Jörgensdotter
Relaterat
Artikelbilder
Anna JörgensdotterFotograf: Sara Mac Key
Fakta
Inför utgivningen har Arbetarbladet passat på att ställa några frågor till Anna Jörgensdotter om syskontemat, hemorten och litteraturens politiska potential.
Du återkommer till systrar och döttrar i dina böcker – vad är det som är så speciellt med systerskap?
– Det handlar väl främst om kvinnogemenskap. Om kvinnors berättelser och kvinnors tystnad. Det är delvis en något utopisk dröm om närhet; och den drömmen blir en drivkraft hos många av mina karaktärer.
– Men än mer handlar det kanske om en bild av systerskap, det är starkt ord och en vacker tanke, men i praktiken spräcks oftast kvinnogemenskapen på grund av sådant som äktenskap, förväntade sätt för kvinnor att vara på.
– I "Bergets döttrar" är det tre systrar som det handlar om. De får inte riktigt vara tillsammans. På grund av inre men främst yttre omständigheter.
Har du något eget favoritsyskon i litteraturen?
– Ja, Ylva-Li i Astrid Lindgrens "Allra käraste syster". Det är så fruktansvärt och så viktigt, ovanligt, att hon säger till sin syster att när Salikons rosor vissnar så är hon död. Den där uppriktigheten satte djupa spår i mig när jag var liten, jag är fortfarande hemskt påverkad och berörd av den berättelsen, ibland tror jag att jag skriver den sagan om och om igen, i olika versioner.
Både du och Bernt-Olov Andersson är aktuella med romaner om ett Sandviken (i det förflutna) som man vill bryta sig loss från. Hur ser det behovet ut idag – du har själv återvänt till hemstaden?
– Det kan vara svårare att andas i en bruksort, och därav behovet att bryta sig loss. Särskilt som kvinna, tänker jag, då blir det både svårare och mer nödvändigt, en komplex kombination. För mig var det nödvändigt, inte minst för utvecklingen av mitt skrivande, att komma iväg. Det handlar inte bara om staden, jag tror alla kan känna igen sig i det, att man blivit – under sin uppväxt – formulerad, definierad, på ett visst sätt, och behöver omdefiniera, komma närmare sina egna behov, som kanske inte kan bli tydliga i en familj, i en hemstad.
– I Sandviken upplever jag att det finns en brist på kvinnors röster, det har varit männens stad, det är väl något som går igenom överallt, men i industristäder, bruksorter, blir det kanske än mer påtagligt. Kvinnors berättelser har inte ansetts särskilt relevanta, och det gör något för bilden man får av sig själv. Förakt och förtryck lever kvar.
Du har ett tydligt politiskt/feministiskt engagemang – har också litteraturen ett samhällskritiskt uppdrag?
– Ja det tycker jag nog. Eller, jag tycker man egentligen får skriva vad tusan som helst. Men man måste se att man har ett ansvar. Jag tycker det blir fel om man som författare upprätthåller till exempel en bedrövlig kvinnosyn, och så kan man vifta bort det med att man är författare och får skriva vad man vill.
Vad blir ditt nästa projekt?
– Grovskiss till Folkteatern med Tvättinrättningen som scen. Mitt och Helene Rådbergs och Carolina Thorells projekt – Kvinnornas Sandviken, ett skitviktigt projekt, vi hoppas att de som sitter på pengarna begriper det, Sandviken har inte beskrivits ur kvinnornas perspektiv, och vi är övertygade om att det kan bli en bok som kan nå utanför kommungränserna.
– Sedan har jag väl tankar förstås på nästa roman, det blir antagligen något helt annat.
